slutna resa, ehuru jag hade den mest brinnande håg därtill. Du vet, huru min stoicism lyckades! Dock, Ottilia! till mitt eviga försvar och även på samma gång till min eviga blygsel, om du kände rätta orsaken (men den hör icke hit), måste jag bekänna, att det icke var för din skull eller i tanka att störa din lilla oskuldsfrid, som jag sent om aftonen kom ridande till Skönvik. Men när jag fick se dig i fenstret — då fick en ond demon i form av en kärleksgud makt med mig, och jag emotstod icke det lågande begäret att ännu en gång se dig, att säga dig, huru jag älskade dig, att höra detsamma från dina läppar, ty för mig var din rena, oskuldsfulla kärlek icke någon gåta. O, den låg så klar och ljus och öppen i varje ditt drag, att jag hade hela den dagen fruktat mammas, Melidas, Paulines och själva den dumma Emilies gissningsförmåga. Huru det gick, vet jag ännu icke rätt, ty bedrager mig icke min erfarenhet, så äro dock de tre förstnämnda vår kärlek på spåren, oaktat all vår försiktighet sedan.
Ottilia! ett ord till mitt försvar måste jag likväl säga dig. Dock, hur kan det väl göra mig ära, även när jag bekänner för dig att denna afton, denna saliga stund, då jag tryckte dig första gången till mitt hjärta, då jag hörde dig säga, att du älskade mig — då försvunno alla andra tankar ur min själ — då kände jag en outsäglig, en oemotståndlig frestelse att bryta alla mina band med Malvina, att säga henne uppriktigt, det mitt hjärta var helt och odelat hos dig, och inför den gode Guden som då och nu ser mig, avreste jag med detta fasta beslut i botten av min själ! Men nu, Ottilia! Nu kommer min verkliga syndabekännelse: Under hela vägen talade Alfred om Malvinas glädje, och, ehuru jag tusen gånger hade min svåra bekännelse på tungan, ville den dock icke ut. Jag hade icke mod att se den stränga Alfreds kalla, tysta, lugna förakt, som säkert blivit min lott. Jag sköt upp timma för timma de ord, den bekännelse, som jag dock i min själ svurit att utsäga. (O, varföre utsade jag den icke!) Imellertid ilade hästarne framåt,
132
