Hoppa till innehållet

Sida:Illusionerna 1965.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

och snart tog jag det förtvivlade beslutet, att först till Malvina själv bekänna min otro. Jag var nog dåraktig, att även hoppas på hennes vankelmod. Jag hoppades, att även hon inom kort gjort ett annat val under tiden, ty hennes brev voro så svala, sansade och lugna, att när jag jämförde dem med dem du skulle ha skrivit, voro de som is mot brinnande lava. Jag betänkte icke, att en kvinna måste svara svalt på ljumma skrivelser. Rodnande tog Malvina emot mig, och i hennes lugna drag stod dock kärlek främst i detta första ögonblick. Hon var då nästan vacker, helst hennes glädje var så stor, att den förtog en skrattvana, som annars är mig så vidrig hos henne. Vanan återtager stundom en viss makt. Med blygsel bekänner jag för dig, att jag började vackla i mitt beslut, började eftersinna och betänka, — men avsäga mig dig! Det var mig dock alldeles omöjligt — tills en gång mamma skrev följande, utan all mening troligtvis, men som dock för evigt avgjorde mitt olycksaliga öde. Hon kände mycket väl alla mina förhållanden till Malvina och var däröver både glad och nöjd. Hon skrev först mycket därom, talade länge om både hennes och pappas innerliga glädje och tillfredsställelse över mitt parti, om min stora lycka att ha funnit en flicka som, utom en mängd biförtjänster, även vore god, älskvärd, rik och framför allt ”väl uppfostrad och med sådana principer, att jag icke med tiden behövde frukta att se andra av min egen hustru föredragas mig; vilket för en man dock vore den hårdaste nöt att bita på”. Därefter talade hon om annat och först mot slutet om dig: ”Du skulle nu icke känna igen lilla Ottilia”, skrev hon, ”minns du, huru våpig och tafatt hon var, visste varken om hon skulle gå eller stå, äta eller dricka, eller låta bli? Men nu, nu vet hon perfekt allt vad hon vill, och det är just vad våra andra unga koketta flickor vilja, d.v.s. bliva kurtiserade i tid och otid. Mormödrar duga nu aldra minst att uppfostra unga flickor, det märker jag på vår stackars Ottilia, ty hos henne finnes det nog goda anlag, fast alldeles vårdslösade. Edward H. gör hen-

133