— Jo visst, svarade min tante, men excellenser kallar man aldrig morbror, farbror eller onkel, utan bara Hans Excellens.
Nu rynkade jag litet på överläppen tyst under min hatt, det minns jag, men svarade intet, ty påminnelsen behövdes icke, emedan den saken visste jag förut, och nu föll det mig in, att jag kanske gjorde på samma sätt med mycket annat, som tante rekommenderade mig, varav inom mig uppstod tyst, men ytterst harmfull opposition.
Klockan 7 kommo vi till S. Just när jag hoppade ur vagnen, kom jag ihåg tantes berättelser om flickan på supén, och just därföre gjorde jag en dum oberäknad sväng, så att min klänning fastnade i fotsteget och rycktes sönder med ett fasligt krasande.
— Aj, min lilla kusin, sade excellensen, som själv hjälpte oss ur vagnen. Huru gick det med klänningen?
— Mycket bra, min nådiga onkel! svarade jag av ren distraktion, just emedan jag mycket tänkt på motsatsen; men i samma ögonblick jag tilltalades som kusin, var mitt olycksaliga onkel färdigt, likasom av sig självt.
Jag rodnade ända ut i fingerspetsarna.
Och jag hade icke ett, två eller tre vittnen till alla dessa mina motgångar, utan tjugo, ty hela gården var full av unga herrar och damer, som den vackra aftonen lockat ut för att kasta ring, boll, volant och dylikt. Av resan var mitt hår mycket trassligt och oredigt. Innan jag nu fick detta i ordning och min klänning var lagad, var supén serverad, och jag skulle således i själva matsalen presenteras för detta sällskap, som jag visste, som jag var fullt övertygad hade under tiden hjärtligen skrattat åt mig och min våpighet. Jag var icke nu den glada, frimodiga flickan, som hoppade trapporna uppför och nedför på gästgivaregården, utan en rädd hare, rädd för vart enda steg jag tog. Alla sågo på mig, tyckte jag åtminstone. Jag blev vid bordet placerad mellan en ung dam och en ung herre. Ingen av dem hade jag tagit reda på vem det var, eller
24
