Hoppa till innehållet

Sida:Illusionerna 1965.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

precis visste, att varken fröken Nanny eller magistern skulle komma. Mitt narri lyckades förträffligt. Just som man kiknade som värst åt dessa horribla dumheter, och när redan några av sällskapet kommit underfund med, att det var falsk vara dessutom; just när glädjen var som högljuddast över detta upptåg, öppnades salongsdörren, och en ung man, svartklädd, eller, snarare sagt, sorgklädd och med ett högst fördelaktigt yttre, inträder i rummet. Han hade hört vårt fasliga väsende och skratt utifrån tamburen, och nu bad han oss för all del icke låta störa oss i vår glada sysselsättning av hans ankomst, utan efter en artig hälsning ingick han i de inre rummen, för att söka tante och onkel. En fullkomlig stumhet rådde bland oss alla. Jag var den enda, som behövde fråga, vem han var.

— Unga baron Edward H., svarades mig. Han har nyss förlorat sin far, som han alldeles otroligt älskade och beundrade. Han är mycket gentil, mycket hygglig, mycket intressant, mycket rik; men glad och munter har han aldrig varit, och nu är han väl plågad av både Eliuder och Kör.[1]

Det var Pauline, som gjorde dessa personalier, till en början så allvarliga; men vid de sista oförmodade och alldeles oväntade orden brusto vi ånyo i skratt. Just då återkom den unga baronen och utbad sig att få deltaga i våra nöjen samt frågade enträget, vad föremålet för vårt löje egentligen vore. Som nu ingen ville redogöra för rätta orsaken till vårt allra sista skratt, tog någon handlöst till det näst föregående, och, sedan man litet redogjort, i korta, men innefattande ord, för magisterns ömma låga för mig, hans poesier samt den ton och smak, som däruti rådde, framkom man även med mina olyckliga sonetter, med tillägg, att de voro oäkta, men att jag velat pluttra ut dem som rent guld ur magisterns hjärna. Jag skämdes gruvligen, när den nykomna baronen småleende genomläste dessa rapsodier, åt vilka man nu skrattat alldeles nog, tyckte jag, Jag stod med högt rodnande kind bredvid honom, för att, så fort

  1. Eliuder (smärta), Kör (tvinsot). Allt ur Nordiska mytologin.

69