dan Melida slutat och vi suttit tysta en liten stund, åter upprepade den:
— Vem skall föra in dig, Ottilia?
— Jag förstår sannerligen inte vad du menar, svarade jag, för vilken man icke på förhand gjort reda för någon av Ordens statuter eller hemligheter.
Melida beskrev nu saken för mig, och jag svarade Emilie leende, att det fick ödet avgöra; men inom mig tänkte jag genast på Otto och drog en djup, vemodig suck. Men däremot spratt jag till av tusen olika känslor, när Emilie strax sade:
— Din kusin Otto är ju nu hemkommen; han kan ju föra in dig?
— Är han kommen? sade jag med yttersta livlighet men tillade sedan långsamt och så lugnt jag kunde:
— Nej, det är han visst inte, det bör jag väl veta bättre.
— Jaså! svarade Emilie liknöjt — jag tyckte någon sade det.
Dylika bedrägliga glädje-hägringar äro förfärliga; man faller likasom ännu djupare ned i sin sorg efter dem. Jag gjorde så även. Jag satt sedan tyst, fördjupad i mina tankar, och spratt ånyo till, när Melida slutligen sakta tryckte min hand och vänligt sade:
— Kom nu tillbaka! Tänk på något annat! Se inte så där frånvarande ut, söta Ottilia! Se, där står din verkliga vän, baron Edward H., och ser på dig! Ack, vad jag på dina vägnar skulle önska, att han ville föra in dig.
Nu såg jag hastigt upp, och mitt emot mig stod Edward, noga fixerande mig. Detta brukade han numer göra allt oftare och oftare, och besynnerligt nog, jag var aldrig rädd, aldrig besvärad av hans blickar, utan besvarade dem stundom med ett litet gott och vänligt leende. Detta gjorde jag även nu, och han kom genast fram till oss. Hans första fråga blev, vem som skulle föra mig in i själva helgedomen, och den andra, om han finge göra det.
79
