Sida:Illustrerad Verldshistoria band II 021.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
21
SAMHÄLLETS GUDSDYRKAN.

som ljus och klar hvälfver sig öfver jorden, uppfattas och benämnas såsom den glänsande fadern (Jupiter), hvilken stundom uppenbarar sig i åskans dunder (tonans), stundom i regnets skurar stiger ned till jorden (pluvius), eller såsom den blåa etherns glans, hvilken svingar ljusets vapen mot molnen (Pallas). Så kunde solen betraktas såsom öppnaren af ljusets portar (Janus), eller såsom betvingaren af mörkrets onda makter (Apollon). Så kunde jorden fattas såsom lifvets allmoder (Demeter, Ceres) eller såsom det slutliga målet, den ort, der alla en gång skola hamna (Hades).

13. Fornlatinsk hydda.

Föreställningarna om de gudomsväsen, som naturen inneslöt, voro urgamla, men utan tvifvel skedde deras bildande till en verklig kult småningom, inom familjen och ätten. Naturgudarne blefvo många och olika allt efter den olika uppfattningen. Men med tiden begynte vissa gudar, som dyrkades i trängre kretsar, att blifva allmännare kända och erkända, Man fann, att den gud, som den ena ätten tillbad, i sjelfva verket var densamma som en annans eller flere ätters, och man beslöt att dyrka honom i en gemensam helgedom. Härmed är nu uppfyldt hvad vi angifvit såsom första vilkoret för ett samhälles bildande. Men utvecklingen stannar icke här; med de enskilda samhällena sker detsamma, som skett med ätterna. De förena sin gudsdyrkan och skaffa sig för denna en gemensam helgedom; på detta sätt uppkommer förbund emellan samhällen.

Så får man antagligen tänka sig förhållandet i det gamla Latium. Genom förening af flere ätter bildas ett samhälle, som har en samlingsplats och gemensam helgedom. Denna plats tjenar tillika såsom tillflyktsort i krig, och i fred infinna sig medlemmarne från de olika ätterna, hvilka för öfrigt på sina slägtområden bo spridda i olika gårdar eller hyddor (bild 13), för behandling af gemensamma angelägenheter, för handelssamfärdsel eller till firande af religiösa fester. Då äfven skydd i farans stund afsågs, var det naturligt, att man till samlingsplats i allmänhet valde en bergshöjd (capitulum arx), som genom sitt läge, ytterligare stärkt af en mur eller befästning, erbjöd tillräcklig trygghet, Området kring höjden bebyggdes småningom, och på detta sätt uppstod i tidens längd en stad med dertill hörande borg.

De små samhällena kommo allt mera i beröring med hvarandra, och det dröjde ej länge, innan de slöto sig tillsamman till ett förbund hufvudsakligen af religiös art. En gemensam gudsdyrkan