uppstod, och liksom de mindre samfunden hade sin föreningspunkt i borgen eller staden, så upprättades en helgedom för hela förbundet, Redan i det föregående är angifvet. att Lavinium under någon tid var den religiösa medelpunkten for folken i Latium. Bekant är dock, att den latinska festen till ära för Latinernas erkände skyddsgud, Jupiter, firades på berget vid Alba (Monte Cavo), hvarför man antagit, att Alba var latinska statsförbundets hufvudstad, och sagan känner ännu en tredje sådan plats, nemligen Laurentum. Otvifvelaktigt är, att den nämnda festen på Albanska berget var afsedd att sammanställa hela Latium på samma sätt, som Panjonion vid Mykale förenade de joniska samhällena. Men å andra sidan synes det icke vara skäl att tvifla derpå, att Lavinium i religiöst afseende för Latium hade samma betydelse som Vestas och Penaternas helgedom för Rom. Måhända har Laurentum varit den äldsta, Lavinium en yngre och Alba den yngsta hufvudorten för det Latinska förbundets gudsdyrkan. Visshet kan dock härutinnan knappast vinnas. Svårt är ock att följa de religiösa föreställningarnas utveckling och bestämma, när och huru Jupiter blef hela Latiums skyddsgud. Här må det vara tillräckligt att angifva de gudomligheter, som man i äldre tider synes hafva känt och tillbedt i Latium.
Då sagan omtalar, att Picus. Faunus och Latinus voro konungar i Laurentum, är detta en, äfven på andra håll vanlig, förblandning med eller afsigtlig uttolkning af ett helt annat förhållande, att de nemligen voro latinska folkets skyddsgudomligheter. Äfven i afseende på Janus och Saturnus gäller detsamma. Slutligen fördunklas alla dessa gudar af Jupiter, det latinska förbundets skyddsherre. Men de gamla gudarne försvinna icke helt och hållet; deras dyrkan fortfar, ehuru med något ändrad uppfattning. Vi skola nu söka antyda, huru man tänkte sig dessa fornlatinska gudomligheter, innan den grekiska mytologien hunnit bortskymma eller förvandla deras rätta väsen.
Janus är egentligen solgud, likasom Jana eller Diana är mångudinna. Han är den, som öppnar och tillsluter himlaljusets port, i det han om morgonen går ut (Janus matutinus) och om aftonen går in. Hans dubbla anlete är således en bild af solljuset, som går upp och ned. I synnerhet framstår han i sin egenskap af gud för det på himmelen framträdande dagsljuset, hvilket ju ock betecknar begynnelsen af menniskornas arbete. Så är första dagen i hvarje månad helgad åt honom. Allmännare fattad är han den allt till lif väckande kraften och i följd häraf gud för alltings begynnelse. Man inser utan svårighet, huru Janus så tänkt, som vi nu angifvit. hos Romarne blef gud för ingångar och utgångar, för genomgångar och dörrar.
