som hade vård om religionsväsendet i dess helhet och uppsigt öfver såväl offentliga som enskilda religionsbruk. Äfven fetialerna eller krigshärolderne, som hade att å statens vägnar, under iakttagande af vissa formaliteter, förklara krig och afsluta föredrag, påstodos vara en inrättning af Numa.
Numa ordnade äfven de ekonomiska förhållandena, Så belastade han eganderätten genom att lata uppdraga gränslinier och utmärka dem förmedelst stenar. Gränser och gränsmärken stäldes under skydd af gränsguden, Terminus, hvarigenom de blefvo fridlysta. Öfvertygad, att åkerbruk är synnerligen egnadt att främja lag och ordning i ett samhälle, uppmuntrade han högligen till dess bedrifvande och skall hafva utdelat eröfrad jord bland de behöfvande, Härjemte stiftade han handtverksskrån i staden och anordnade särskilda offer för hvart och ett af dem.
För sina inrättningar hemtade Numa råd af gudinnan (nymfen) Egeria, hvilken påstods i en helig lund för honom uppenbara gudarnes hemligheter och rådslag. Egerias bistånd gaf åt hans verk ett slags gudomlig bekräftelse. Sjelf åtnjöt Numa den högsta aktning, äfven bland de kringboende folken, som ofta valde honom till skiljedomare. Rom egde under hans styrelse ständig fred, så att den helgedom, Numa uppbyggt åt Janus — den synes hafva varit en genomgång med två portar — hvilken tillstängd skulle beteckna fredliga, men öppen krigiska tider, förblef tillsluten. Efter Numas död sörjde folket honom såsom en fader, och Egeria flydde till lunden vid Aricia, der hon utgöt sig i så ymniga tåreflöden, att hon förvandlades till en källa.
På Numas död följde en mellanregering, hvarefter till konung valdes Tullus Hostilius. Denne var lika krigslysten som Romulus. Tillfälle till att börja krig erbjöd sig snart i följd af en tvist med Alba. Tullus påstås hafva öfverlistat Albanerna, så att dessa först vägrade upprättelse för de mot Romarne gjorda förnärmelserna, hvarpå krig förklarades. Den albanske konungen eller dictatorn Cluilius ryckte med en väldig här mot Rom och slog läger fem (romerska) mil (ungefär 5000 fot) från staden. Lägret omgafs med en graf, som derefter kallades den Cluiliska. Men Cluilius afled snart, och nu blef Mettius Fufetius dictator. En strid syntes oundviklig, men Mettius öfvertalade Tullus att gå in på tvistens afgörande genom tvekamp. I hvardera hären funnos trillingar, Horatier i den romerska, Curiatier i den albanska, hvilka voro syskonbarn med hvarandra samt jemnlika i ålder och krafter. Åt dessa lemnas nu afgörandet. Under striden tycktes lyckan först gynna Albanerna, ty två Romare föllo genast.
