fritagen från ätternas eganderätt och tillhör staten i dess helhet. Konungaväldet är icke ärftligt. Konungen tillsättes genom val af curierna. Hos dessa hvilar i sjelfva verket den högsta makten i samhället, och för konungen bekräftas efter hans val den makt, som åt honom öfverlåtits, genom särskildt beslut af curierna. När en konung dör, återfår curiernas församling den högsta makten, hvilken alltid måste finnas hos någon, emedan den innefattar rättigheten och pligten att inhemta gudarnes vilja, de s. k. auspicierna, hvarigenom staten är stäld under himmelens omedelbara hägn. Curierna utse derför en »mellankonung» (interrex), som efter fem dagar öfverlemnar makten till en annan. Först den senare kan anställa konungaval. Mellankonungarne synas hafva blifvit tillsatta ur de olika curierna. Konungavalet tillgick så, att mellankonungen föreslog en person, hvilken curierna kunde antaga eller förkasta. Blef han vald, inhemtades genom auspicier gudarnes bifall, hvarefter följde bekräftelsen genom curiernas särskilda beslut, hvilket kan jemföras med en hyllningsakt.
Vid sidan af konungen står senaten. Likasom familjefadern i vigtigare fall inhämtar råd af närmaste fränder, så tillhör det konungen att meddela sig med en rådsförsamling af erfarna äldre män (senatus). Detta råd synes ursprungligen hafva bestått af målsmän för ätterna, och dess medlemmar kallades i denna egenskap för »fäder». Snart torde dock konungen hafva erhållit eller i följd af omständigheternas makt börjat utöfva rätten att sjelf invälja rådsfäder. Senatorernas antal var antagligen 100, motsvarande de 100 ätterna i Ramnes, men synes i och genom upptagandet af de två yngre stammarne hafva blifvit ökadt med 100 hvardera gången. Senatens uttalade vilja band icke lagligen konungen, men hade naturligtvis, om konungen var sådan, han borde vara, ej ringa betydelse. Senaten sammankallades af konungen eller hans ställföreträdare och fick endast rådslå öfver det, som han föredrog. Man har sökt göra troligt, att senaten egt rätt att pröfva de beslut, folkförsamlingen fattade, och deraf härledt en rättighet för densamma att, sedan centurieförsamlingen uppstått, gifva eller neka sin bekräftelse åt dessa, men sannolikare är, att denna bekräftelserätt tillkom curierna, som voro den ursprungliga folkförsamlingen.
Folkförsamlingen (comitia), som bestod af curiernas till krigstjenst skyldiga medlemmar, hade egentligen öfverlemnat all makt åt konungen, men i vissa fall utöfvade hon dock ensam beslutande rätt. Skrifna lagar funnos visserligen icke, men häfdvunnen sed gälde såsom lag. Skulle nu denna utbytas mot annan och således den bestående rätten ändras, så var det konungens pligt att inhemta
