curiernas mening. Detta skedde genom en fråga (rogatio) till församlingen, hvilken sammanträdde efter anställande af teckenskådning. Församlingen hade endast att utan vidare öfverläggning på frågan svara ja eller nej. 1 förra fallet uppkom ett slags fördrag (lex), som för framtiden hade gällande kraft af lag. Sådana frågor framstäldes, när undantag skulle ske från vanliga rättsförhållanden. Dylika undantag voro, när någon ville förfoga öfver sin egendom så, att den efter hans död skulle öfvergå till annan än laglig arfvinge, d. v. s. upprättandet af testamenten äfvensom då en husfader ville till sin son antaga en fri medborgare (den s. k. arrogatio). Till dem hörde jemväl förlänandet af medborgarrätt eller upptagandet af en person, familj eller ätt i samhället, likasom ock motsatsen eller meddelandet af tillåtelse att utträda ur samhället och slutligen benådandet af lifdömda förbrytare. Äfven företagandet af anfallskrig torde hafva blifvit understäldt folkförsamlingen.
Konungen hade utom krigsbefälet endast några få embetsmän under sig. Dessa voro stadsprefekten, som i konungens frånvaro förde befälet i staden och der företrädde hans ställe, vidare ett slags polisdomare, två quaestorer (ransakare), som hade att beifra mord, och för utomordentliga fall två domare i högmålsbrott. Alla hade de sin embetsbefogenhet genom uppdrag af konungen. De tjenare, som hade att föra konungens bud och verkställa hans befallningar, hette lictorer. De voro till antalet 12 och gingo framför konungen, bärande spöknippor (fasces) med deri instuckna bilor. Dessutom hade konungen såsom tecken till sin värdighet en elfenbensstol (sella curulis, bild 25), en mantel med purpurbräm, en spira af elfenben och en gyllene eklöfskrans.
Den romerska medborgarrätten omfattade dels offentliga, dels enskilda rättigheter. De förra voro rätt att rösta i folkförsamlingen och att förvalta embeten, de senare äktenskapsrätt och egendomsrätt eller connubium och commercium. hvilka vi förut omtalat. Ätternas medlemmar egde från början alla dessa rättigheter, dock, hvad angår den sist nämnda, naturligtvis med den inskränkning, som husfaderns makt fordrade. Borgerlig tunga voro skyldigheten att göra dagsverken, såsom till offentliga byggnaders och fästningsverks uppförande, värnepligten samt åliggandet att utgöra den pålaga eller förmögenhetsskatt (tributum), som utskrefs, när behofvet så kräfde. Hären bildades af alla fullvuxna medborgare intill en viss ålder. Den var fördelad i rytteriet (celeres: de snabba ), som bestod af tre centurier, en för
