4. Rom under konungadömets senare tidskifte.
Under Anci regering hade en rik främling, vid namn Lucumo, från den etruskiska staden Tarquinii inflyttat till Rom. Han var son af Demaratus från Korinth, hvilken utvandrat till Etrurien. Förnämligast på inrådan af sin hustru Etruskiskan Tanaquil, lemnade Lucumo Tarquinii, der han hade svårt att vinna anseende, och bosatte sig i Rom. Här gjorde han sig snart bemärkt för frikostighet, vänlighet i umgänget samt för krigisk duglighet och klokhet i allmänna värf. Konung Ancus insatte honom på dödsbädden till förmyndare för sina söner. Men Lucumo — han hette nu Tarquinius — uppträdde sjelf såsom sökande till konungavärdigheten, hvilken han också erhöll genom folkets beslut.
Tarquinius utvecklade i sin styrelse kraft och företagsamhet. Faror hotade från mer än ett håll. Latinerna bröto freden, men fingo snart ångra detta, ty Tarquinius slog dem och intog en mängd städer, isynnerhet i landet bortom Anio. Äfven mot Sabinerna stred den romerske konungen med framgång. Enligt somligas uppgift skall Tarquinius jernväl hafva fört krig med Etruskerna och tvungit dem att erkänna Roms öfverhöghet.
I det inre riktade konungen sitt bemödande på att utjemna skilnaden emellan de äldre och de senare tillkomna medborgarne. Han upptog bland patricierna ett antal plebejiska slägter, lika stort, som det förutvarande, fördubblade ryttarcenturierna och invalde 100 nya medlemmar i senaten. Konungens afsigt hade varit att skapa nya tribus och nya ryttarcenturier, men den ansedde augurn Attus Navius satte sig emot hans reformförslag, i det han förklarade, att den gamla ordningen, såsom godkänd af gudarne, icke fick rubbas. Förbittrad häröfver skall Tarquinius, för att håna augurn och hans konst, hafva befallt honom att genom teckenskådning utforska, om det, som han för ögonblicket hade i sinnet, var möjligt. Augurn rådfrågade himlen och utlät sig, att saken kunde ske. Nu anmodade konungen honom att med en rakknif skära sönder en slipsten, hvilket Attus genast verkstälde. Knifven och slipstenen nedgräfdes till minne häraf på den plats, der undret skett, hvilken försågs med en inhägnad, och en bildstod upprestes åt Attus.
Synnerlig omsorg egnade Tarquinius åt förbättrandet af sundhetsförhållandena i staden och åt dennas förskönande. Han torrlade genom underjordiska afloppskanaler (cloacae) dalsänkningarna emellan
