framför de andra. Förslaget antogs; de unga männen redo först till Rom, hvarest furstinnorna befunnos tillbringa tiden i yppighet, och sedan till Collatia, der Lucretia satt och spann, omgifven af sina tjenarinnor. Priset tillföll Lucretia, men Sextus, en af konungasönerna, intogs af en häftig kärlek till henne. Han begaf sig derför några dagar derefter hemligen till Collatia och emottogs gästvänligt af Lucretia. Under natten, då alla lågo försänkta i sömn, gick han med draget svärd in i Lucretias sofkammare. Han yppade der sin kärlek, blandade böner med hotelser och försökte alla medel att förföra henne. Då intet hjelpte, hotade han att döda henne och derjemte en slaf, hvilkens lik han skulle lägga bredvid hennes, på det att man måtte tro, att hon biifvit dödad till hämnd för ett äktenskapsbrott. Tanken på vanäran efter döden öfvervann Lucretias motstånd, och Sextus segrade. Men följande morgon sände Lucretia bud till sin fader i Rom och till sin man i Ardea. Båda infunno sig, hvardera med en vän; med fadern följde Publius Valerius, med mannen Brutus. Djupt bedröfvad yppade Lucretia nu, hvad som händt, och besvor männen att hämnas, hvarefter hon framtog en dolk och stötte den i sitt hjerta. Brutus rycker genast dolken ur såret och svär att oblidkeligt förfölja Tarquinius med hela hans hus. De andra aflägga samma ed. Liket bäres ut på torget i Collatia. Alla uppröras af våldsgerningen; man griper till vapen och tågar till Rom. Brutus, som var befälhafvare för rytteriet, sammankallar här en folkförsamling, inför hvilken han i starka färger skildrar Tarquinii tyranni. Folkets länge närda hat fick nu luft; Tarquinius afsattes och landsförvisades jemte hela sin familj. Derefter skyndade man till Ardea, der hären biträdde folkbeslutet. Tarquinius hade under tiden begifvit sig till Rom, men funnit portarne stängda. Han gick derpå, åtföljd af två söner, i landsflykt till Caere i Etrurien. Sextus flydde till Gabii, men drabbades der af hämnden för forna illgerningar.
Konungadömet hade räckt i 244 år eller från 753 till 509 f. Kr.
Äfven den senare konungatidens historia kan icke göra anspråk på detta namn. Under och otroliga händelser spela äfven här en betydande roll, och i de sägner, som äro gängse, kunna många motsägelser och orimligheter uppvisas. Man igenkänner i mer än ett fall berättelsens mytiska karakter. Så i fråga om Atti Navii underverk. Detta är tydligen uppfunnet till förklaring af en befintlig minnesvård. Den romerska religionen fordrade nemligen, att, när åskan hade slagit ner på någon plats, detta ställe, der blixten fick sin graf, antydd genom en nedgräfd sten, skulle fridlysas och i sådant ändamål förses med en inhägnad, liknande en brunnsinfattning (puteal, bild 27). En sådan fans på
