fördubblad, så borde en motsvarande fördubbling hafva egt rum icke blott med ryttarcenturierna, utan äfven med senaten. Det vill emellertid synas, som om senaten icke erhållit någon tillökning utöfver det uppgifna antal af 300, som företrädde de tre stammarne. Deremot är det troligt, att ryttarcenturierna förstärktes till 600 man, och att äfven fotfolket ökades i samma förhållande. Traditionen tyckes antaga, att fördubblingen af ryttarcenturierna egt rum två gånger, nemligen dels under Tullus Hostilius. dels under Tarquinius Priscus, men detta beror sannolikt på en sammanställning af tvä olika uppgifter, som afse en och samma händelse. Man har i senare tider påstått, att på det Palatinska berget samt de närmast härintill liggande Cermalus, Velia, Esquilini tre spetsar och dalsänkningen Sucusa eller Subura befunnit sig ett äldre samhälle, samt på Quirinalis ett yngre. Dessa båda samhällen skulle med tiden hafva blifvit förenade och härigenom en tillökning af medborgarantalet egt rum. Längre än till förmodanden i det ena eller andra afseendet kan man icke komma. Att det Romerska stadssamhället småningom sammansmält af olika stadsdelar, och att denna sammansmältning kraftigast främjats af Servi Tullii befästningsarbete, är dock mer än sannolikt. Om Tarquinius, såsom det uppgifves, uttänkt planen härtill, eller ej, är likgiltigt; visst är, att med honom begynner ett nytt utvecklingsskede för det romerska samhället. Redan hans uppstigande på tronen skedde i annan form, än förr varit vanligt. Striden emellan honom och Attus Navius eller den princip, såsom hvars målsman denne uppträdde, var säkerligen af större betydelse och omfattning, än sägnerna låta oss ana. Tarquinii bemödande gick tydligen ut på att bryta de religiösa skrankor, med hvilka de gamla ätterna omgärdat sig. Det var således den åsigt, som fasthöll vid den gamla presterligt-religiösa samfundsordningen, och den politiska utvecklingsprincipen, som med hänsyn till de ändrade förhållandena ville omgestalta samhället, hvilka här stodo mot hvarandra. Den Tarquiniska konungaätten sökte bilda en verklig enhet af samhällets skilda beståndsdelar och härigenom öppna vägen för en kraftig eröfringspolitik. Vid öfvervägande häraf blifver man böjd att förkasta den sägen, som låter Tarquinius härstamma från Etrurien, ehuru visserligen åtskilligt finnes, som talar härför, och särskildt den berättelse, som vi här ofvan anfört om Servius Tullius, såsom en etruskisk höfding, kan anses vara ett stöd för åsikten om de senare konungarnes etruskiska härkomst. Tv de grundsatser, som Tarquinius och hans efterträdare sökte göra gällande, strida alldeles emot det etruskiska åskådningssättet, hvilket ihärdigt höll fast vid prestväldet och kastafsöndringen samt derigenom var fiendtligt mot den politiska
