sin beslutanderätt, men det låg i förhållandenas egen natur, att ett och annat ärende genast skulle öfverflyttas till den nya församlingen. Denna var militärisk och sammanträdde utom staden under sin fana på Marsfältet. Hvad var då naturligare, än att bifall till ett anfallskrigs företagande inhämtades af centurieförsamlingen? Äfven låter det lätt förklara sig, att en husfader fick rättighet att göra testamente inför den stridsfärdiga hären. Att centurierna jemväl genast fingo utöfva rätten att fälla utslag vid vad i lifssaker, är icke osannolikt. Begynnelsen var nu gjord till att öfverflytta curiernas makt till en församling, som omfattade hela folket, och det var uppenbart, att den nya folkförsamlingen, der man röstade efter klasser och centurier (comitia centariata), förr eller senare skulle blifva den egentligen beslutande. Någon fara för pöbelvälde låg icke häri, ty de större jordegarne hade makten i sina händer. Den första klassens åttio centurier jemte riddarne, kunde, om enighet rådde dem emellan, bestämma församlingens beslut och de obesutne voro utestängd från all rösträtt. Dessutom synes genom rösternas fördelning ett välbehöfligt inflytande hafva blifvit tillförsäkradt åt de äldre.
Centurieförfattningen blef sålunda af stor betydelse för Roms följande politiska utveckling, ehuru visserligen, såsom ofta händer, denna icke stannade vid en utvidgning af centuriernas makt och befogenhet, utan, emedan den fann de bestämda formerna allt för trånga, gick utom dem och skapade ännu en församling. Det var emellertid, centurieförfattningen, som till en stor del röjde väg för plebejståndet, hvars politiska uppkomst var ett vilkor för tryggandet af statens framtid. Att Servius förutsåg eller åtminstone anade den betydelse, hans reform skulle få, är troligt. Ty får man döma af hans verk, var han en lagstiftare med skarp politisk blick, och helt visst hade han kunskap om lagstiftning och författningsförhållandena i andra stater, särskildt i de grekiska samhällena i Södra Italien, hvilkas samhällsskick nu hade undergått förändringar i likartad syftning.
Om man således med skäl kan säga, att under de senare konungarnes tid början gjordes till den romerska författningens för statens framtid så betydelserika utveckling, så måste man derjemte erkänna, att under samma tid grunden lades till Roms yttre makt. Detta skedde derigenom, att Rom tog i sin hand ledningen af de latinska samhällena, hvilka härigenom sammanslötos till ett helt. Det var Tarquinius Superbus, som fullbordade det af företrädarne påbörjade verket, och under hans styrelse synes Rom hafva egt hegemoni i Latium, så att Latinerna stått i beroende af Rom. Man har uppgifvit, att Rom under republikens första år med Karthago afslöt ett fördrag,
