stel och ensidig, gudsfruktan genomträngde — vi tala här om den äldre tiden — alla lifvets förhållanden, och den religiösa pligtens maktspråk funno ovilkorlig, ja villig lydnad, äfven när de ålade de största uppoffringar. Och med den stränga uppfattningen af de religiösa förpligtelserna följde den starkaste fosterlandskärlek. Ty gudsdyrkan var icke universel; de gudar, man tillbad och hvilkas makt man erkände, voro utom familjens och ättens endast den egna statens. Sina pligter mot de himmelska kunde man således blott i fäderneslandet fullgöra; endast der hade man en verklig tillvaro ej blott i lifvet, utan ock i döden, hvilken utan ro i grafven och utan emottagande af de efterlefvandes offer, blef ett fasansfullt tillstånd. Man var således skyldig att för fäderneslandet offra allt, ty man hade det att tacka för allt, och landsflykten eller förbudet att bruka elden — den heliga — och vattnet, hvarmed man renade sig inför de himmelska, var icke bättre än döden. Ett exempel på Romarnes religiösa uppfattning har Vergilius lemnat oss i Aeneas’ personlighet, hvilken är urbilden för denna pietas, denna pligttrohet, som lydigt går, dit gudabilden kalla. Hjelten fullgör utan tvekan hvad den sonliga pligten ålägger honom och trotsar hvarje fara för fosterlandets återupprättelse, men han tvingas också att döda sitt hjertas ömma känslor, att bära förlusten af sin maka i Troja och att öfvergifva sin älskade i Karthago, ty framför allt måste han uppfylla sin kallelse.
I det föregående är visadt, att, likasom familjen hade sin heliga eld och sina husgudar, så hade staten liknande föremål för sin dyrkan i Vesta och Penaterna, Då det Romerska åskådningssättet, såsom vi funnit, var så beskaffadt, att man för hvarje verksamhet, handling eller egenskap kunde tänka sig en särskild gudomlighet, och yttringarna af samma gudamakt ofta utmärktes genom olika namn och sålunda i viss mån blefvo skilda väsen, så är det klart, att de romerska gudomligheterna skulle vara ganska många, Af enahanda skäl är det lätt förklarligt, att man i Rom hade en mängd af gudomligheter, som tänktes hägna landlifvet och allt, hvad dermed står i sammanhang. Bland dessa framstå i synnerhet den lifgifvande och alstrande kraftens gudaväsen, hvilka mångdubblades i uppfattningen. Dessutom hade man många såsom personer tänkta uttryck för sedliga begrepp samt för egenskaper och verksamheter.
Vi skola nu söka angifva de förnämsta af Romarnes gudomligheter, ordnade efter vissa hufvudgrupper. Härvid kan icke undvikas, att i framställningen upptagas gudaväsen, hvilkas dyrkan i Rom faller efter konungatiden. Gränserna äro här svåra att uppdraga, i synnerhet som den romerska gudaläran icke kommit till oss i sitt ur-
