tagandet af den med Apollo nära förbundna Sibyllans spådomar. Apollo synes i Rom företrädesvis hafva gällt såsom Paean eller helare af kroppsligt och andligt lidande.
Till det praktiska lifvets gudomligheter hörde först och främst handelsguden Mercurius (bild 33), hvilkens dyrkan dock måhända icke tillhörde den äldre tiden. Krigsgudinnan (Bellona), Segergudinnan (Victoria), Hoppets gudomlighet (Spes), i början sannolikt åkerbrukarens förhoppning på skörden, men sedan allmännare fattad, Helso- eller Välfärdsgudinnan (Salus), Troheten (Fides), Endrägten (Concordia). Friheten (Libertas), Kyskheten, Ungdomsgudinnan (Juventas), Gränsguden (Terminus) och en mängd andra dylika visa, huru långt Romaren gick i att personifiera abstrakta begrepp. Benägenheten härtill låg jämväl till grund för tron på lyckan eller ödet (Fors Fortuna), som var uttryck för tillfälligheterna i lifvet, medan fata egentligen äro uppenbarelser af himmelens vilja, sedan förvandlade till lagar för verldsordningen, hvilka till och med gudarne troddes vara underkastade. Pareerna voro ursprungligen födelsegudinnor, till antalet två; sedan tillkom en dödsgudinna Morta, hvarefter de alla tre enligt grekisk förebild blefvo Moirerna, som spunno lifvets trådar och förkunnade ödets bud.
 34. Genius. Efter en målning i Pompeii. |
 35. Genii loci. |
För lifvet i dess helhet rådde Genierna (bild 34), hvilka tänktes såsom familjegudar, dels äktenskapets välsignare, dels skyddsandar för hvarje manlig familjemedlem, hvaremot de qvinliga hade sina Junones. Derjemte hade man genier för byggnader och platser; de förestäldes under bilden af ormar (bild 35), hvarför man brukade till tecken, att ett ställe var fridlyst för allt förorenande, afbilda två ormar med ett altare i midten. Äfven för lifvets olika utvecklingsmoment och förrättningar funnos gudomsväsen. Så, för att nämna några bland de många, för barnets gråt i vaggan (Vagitanus), för dess talförmåga (Locutius), för räknekonsten (Numerius), för brudens hemförande (Do-
