äldsta tider, åtminstone till allra största delen, oblodiga och bestodo i förstlingen af jordens håfvor samt i bakverk och mjöl, tillredt med salt. Offerfesterna hade i allmänhet en glad karakter; de voro ofta förenade med måltider, samt åtföljdes af sång och dans. Äfven förekommo lekar och spel, hvilka snart började firas å statens vägnar med allt större tillrustning och kostnad. Särdeles talrika voro festerna till de många gudomligheter, som landtmannen hade att dyrka. En del af dessa högtider utgjordes af lustrationer eller reningsfester för staden, åkerfälten, boskapen, menniskorna m. m. Härigenom sökte man nemligen borttaga den förorening, som den menskliga verksamheten eller bruket åstadkommit, och så afvända alla skadliga följder af gudarnes misshag eller onåd. I fråga om de enskildes religionsöfningar lemnade presterna nödiga anvisningar. Huruvida enskildes underlåtenhet att iakttaga de af seden föreskrifna bruken medförde något särskildt straff, må lemnas derhän. Utan tvifvel låg i hela religionsuppfattningen den starkaste maning att icke försumma någon pligt mot gudarne, af hvilka alla, staten och de enskilda, kände sig så oinskränkt bero. För öfrigt tjenade religionen omedelbart att upprätthålla den borgerliga ordningen; vissa svårare förbrytelser voro nemligen belagda med religiös förbannelse, i det att förbrytaren förklarades hemfallen åt underjordens makter och sålunda i sjelfva verket utstött ur samhället. Hvilken fruktansvärd makt ett sådant straff måste ega öfver denna tids menniskor, är lätt att inse.
Inom familjen var det husfadern, som hade att förrätta gudstjensten, och denna skedde dels vid familjegrafven, dels vid härden. I allmänhet synes familjetjensten till Larers och Penaters ära hafva varit utmärkt af större värme och innerlighet, än som för öfrigt rådde vid de religiösa förrättningarna. Offren till himmelens och de olika naturkrafternas gudar skedde ursprungligen på höga berg, i lundar och vid heliga källor, ty der bergens spetsar sträckte sig mot skyn, i skogens dunkel, och der källorna sorlade, der tyckte man sig förnimma de andeväsen, man anade i naturen. Ett vanligt ställe för gudarnes tillbedjan utgjorde korsvägarne, der altaren och kapeller voro upprättade. Man dyrkade der korsvägarnes Larer, ett slags skyddsandar för hela grannskapet. I den gudstjenst, som här firades, synas äfven hafva ingått offer till de dödes andar, hvilka efter all sannolikhet i större eller mindre mån samman föllo med de s. k. Korsvägs-
