larerne. Numa, hvilken gäller såsom representant af det äldre, förut mera obestämda religionsväsendets ordnande, säges hafva varit den förste, som inrättade bestämda offerplatser och särskilda helgedomar (curier och atrier). Först senare förekom tempelbyggnad.
Den offentliga gudstjenstens föreståndare var naturligen konungen. Att han vid sin sida hade kollegier af sakkunniga och prester, hafva vi redan sett i fråga om Numas inrättningar. Här må tilläggas, att hos pontifices (öfverpresterna) och deras förman öfverstepresten var samlad kännedomen om gudomlig lag och mensklig lefnadsordning, så vidt denna hvilade på religiös grund. Särskildt hade pontifices att ordna kalendern, hvari dagarne för de religiösa högtiderna voro upptagna, och i sammanhang dermed att bestämma de dagar, som egnade sig till förhandlingar af politisk eller rättslig natur, likasom ock dem, som dertill icke fingo användas (fasti och nefasti). Man har påstått, att de jemväl upptecknade de vigtigare händelserna, hvarigenom åstadkommos årsböcker, hvilka vore att anse såsom den äldsta historia. Denna uppgift synes dock, hvad den äldre tiden angår, icke stödja sig på tillräckliga grunder, utan är det sannolikt, att presternas ifrågavarande anteckningar började vida senare, och måhända ej förr än år 249 f. Kr., efter hvilken tid järtecknen regelbundet antecknades för hvarje år.
Man har talat om lagar, som skulle hafva stiftats af konungarne, men för ett sådant antagande finnes intet bestämdt stöd. Det var utan tvifvel seden, som gälde, och denna, om också icke stadgad såsom lag eller skriftligen affattad, hade fullt lika stor makt och betydelse som något lagbud. Inom familjen var husfadern domare, inom staten konungen. Denne utöfvade sannolikt sin domsrätt på två sätt. Var en förbrytelse mot staten begången, så stämde konungen den skyldige inför sig. Detta skedde alltså i händelse af landsförräderi, af uppror eller trots mot öfverhet (perduellio, högmålsbrott), samt när någon begått mord, mordbrand, falskt vittnesmål, våldtägt eller dylikt. Konungen dömde sjelf, men kunde också öfverlemna saken åt särskildt af honom utsedde domare. Pinligt förhör ifrågakom endast med slafvar. Dödsstraffen voro af flere slag. Benådningsrätt hade endast folkförsamlingen, men det berodde på konungen att tillstädja vad till denna eller icke. Förbrytelser mot allmän ordning bestraffades med böter i oxar eller får. När icke staten utan en enskild medborgare hade lidit rättskränkning, var det endast efter yrkande af denne, som saken kunde vid domstol behandlas. I allmänhet gick seden i sådana fall ut på förlikning mot bot eller skadestånd (poena).
