Egendomsrätten bestämdes, likasom så mycket annat, af familjeprincipens kraf. Den närmaste arfvingen hade laglig rätt till den aflidnes qvarlåtenskap, men husfadern egde under sin lifstid formelt full rätt att förfoga öfver egendomen. Denna rätt var dock sakligt för honom begränsad derigenom, att han kunde sättas under förmyndare, om han bortslösade familjens arf, och, under den patriarkaliska tiden, ännu mer af de rådande religiösa föreställningarna om familjegrafvens helgd och familjeoffren, föreställningar, som gjorde bibehållandet af familjens egendom till en pligt. För egendoms öfvergång från en person till en annan funnos vissa former; det väsentliga härvid var båda parternas inför vittnen tillkännagifna vilja, hvilken fick ett uttryck i sakens öfverlemnande och betalningens erläggande. I fråga om lån gälde penningarnas emottagande under förpligtelse att återställa dem med ränta, hvars storlek är obekant, men som synes hafva varit temligen hög. Gäldenären var underkastad strängt ansvar; i fall han icke förmådde betala sin skuld, kunde borgenären lägga hand på honom för att leda honom inför rätta, hvarefter han tilldömdes åt borgenären, som fick hålla honom i förvar och sälja honom, ja möjligen till och med taga hans lif. Huruvida ursprungligen någon viss tid var bestämd, förrän den ena eller andra åtgärden lagligen fick vidtagas, är osäkert; möjligen stadgades detta först genom de tolf taflornas lag. För civila tvister var rättegångsformen i allmänhet vad, i det att hvardera parten nedsatte en penningsumma, som den tappande förlorade till staten, hvilken använde den till offren, hvaraf namnet sacramentum.
Det var endast romerska medborgare tillåtet att uppträda inför rätta; främlingar och clienter måste hafva en målsman. Dock kunde främmande samhällen genom fördrag erhålla särskilda rättigheter för sina medlemmar. Sådant var förhållandet med Latiums invånare, hvilka genom förbundet med Rom hade erhållit commercium och vissa rättigheter i afseende på tvisters afdömande. Deremot synes rätten att ingå äktenskap icke i sin fulla utsträckning, d. v. s. ej på annat sätt, än förhållandet emellan patricier och plebejer medgaf, hafva varit Latinerna förunnad. De utländska samhällen, med hvilka intet fördrag var ingånget, stodo i ett helt annat rättsförhållande till Rom. Men ju lifligare beröringen blef med sådana staters medlemmar, desto mer bidrog detta att utbilda nya rättsformer, hvarigenom småningom grundades en internationell privaträtt, som helt naturligt inverkade på de romerska rättsförhållandena. Karakteren af den äldre romerska rätten är sträng följdriktighet. För den rättsliga befogenheten äro gränser utstakade, men inom dessa är den ganska vidsträckt. Rättsfrågorna äro enkla; de låta med lätthet inordna sig under gifna synpunkter,
