isoleradt på historiens skådeplats och representerar således för dessa tidrymder alldeles ensamt hela den historiska utvecklingen, men merendels kom det likväl dels genom krig dels på annat sätt i liflig förbindelse såväl med Judarne som också med en mängd olikartade asiatiska och afrikanska folkslag, och mot slutet af sin sjelfständighetsperiod kom det ofta i beröring med Grekerna och italiska folk. Egypten bildar på grund af sin långvariga och kontinuerliga utveckling verldshistoriens röda tråd under den långa tidrymden af omkring 3,000 år, och Judarnes profana historia, de assyrisk-babyloniska kilinskrifternas berättelser samt de äldsta underrättelserna om medelhafsfolken få först sin fulla betydelse och förklaring genom att sättas i sammanhang med den egyptiska kulturstaten.
Häruti består just Egyptens verldshistoriska betydelse. Då man fordom sökte fröet till den europeiska civilisationen i Grekland, så måste man deremot numera gå tillbaka till det flera årtusenden äldre Egypten. Här i Egypten ser man tydligt, huruledes flera af de viktigaste kulturelementen uppstå och småningom tillväxa, om hvilkas ursprung man fordom vetat föga eller intet; man ser här, för att nämna några exempel, bokstafsskriften och literaturen, gudsmedvetandet, samhällsinrättningar, konsten, särdeles arkitekturen och skulpturen, uppkomma och utbildas.
Egyptens historia stödde sig förr uteslutande på de grekiske och romerske författarnes ur andra hand hemtade berättelser. De klassiska historieskrifvarne Herodotos, Diodoros, Plutarchos, Josephus, Tacitus m. fl. voro de enda källorna, hvilka dessutom flöto temligen grumligt, så att missförstånd och oriktigheter ofta voro alldeles uppenbara, hvarigenom äfven mot de öfriga möjligtvis riktiga underrättelserna misstroende måste uppstå. Sådana ur andra hand hemtade uppgifter kunna, stundom vara ganska lärorika och upplysande, när man eger medel att kontrolera och förklara dem; men utgöra de den enda källan, så äro de ofta mer till skada än gagn, i det de genom sin auktoritet bidraga till att befästa skefva och falska föreställningar. Men nu, sedan Champollion den yngre år 1822 började läsa och förstå de egyptiska, hieroglyferna, stå helt andra hjelpmedel till historieforskarens förfogande. Som bekant har intet land så många minnesmärken i behåll som Egypten, hvilket förhållande har sin naturliga orsak dels i den genom flera årtusenden oafbrutet fortsatta kulturutveckling, hvars frukter de äro, och dels i Egyptens ovanligt torra klimat, hvarigenom tidens tillintetgörande kraft betydligt försvagas. Nu äro dessa talrika minnesmärken liksom öfversådda med bilder och hieroglyfiska inskrifter, som innehålla underrättelser om händelser och personer
