Menniskornas list förmår intet, Amon skall tillintetgöra dem. O, sol! har jag icke följt din muns befallning, och hafva icke dina råd ledt mig? Har jag ej gifvit dig äran till verldens yttersta gränser?» — Konungens ord genljödo i Hermonthis; Ra hör enhvar som åkallar honom. Han gifver dig, o Pharao! sin hand. Gläd dig! han ilar till dig, Ramses Miamon! Han säger: »Jag är när dig, jag är din fader, solen; min hand är med dig, och jag förmår mera för dig än millioner menniskor tillhopa. Det är jag som är styrkans herre, och jag älskar mod; jag har funnit ditt hjerta fast, och mitt hjerta har gladt sig. Min vilja skall ske; lik Month skall jag till venster utslunga mina pilar, till höger åter gripa dem. Jag skall komma öfver dem som Baal i sin vrede. De tvåtusen och femhundra vagnarne skola, när jag kommer in ibland dem, söndersmulas under dina hästar. Fiendernas hjertan skola modfällas och alla deras lemmar förlamas. De skola icke mer kunna utslunga sina pilar och icke hafva mod att hålla lansen. Jag vill låta dem störta i vattnet, liksom krokodilen kastar sig deri. De skola störta den ene öfver den andre och dräpa hvarandra inbördes. Jag vill icke, att någon skall vända tillbaka till sitt hem, och den som faller skall aldrig resa sig åter.» — Den usle Cheta-konungen såg midt i sin här den väldige och tappre Pharao kämpa alldeles ensam, utan bågskyttar och utan ryttare. Två gånger vek han tillbaka af förfäran för Pharao; han lät flere furstar komma, följde af sina drabanter, försedde med alla krigets vapen. Desse krigare, Cheta-folkets utvalde, utgjorde tvåtusen och femhundrade vagnar. Pharao störtade sig midt ibland dem. »Jag vände mig mot dem, lik guden Month», säger han; »i ett ögonblick fick min hand träffa dem. Jag slog ned ibland dem, jag dräpte dem och jag ropade mitt härskri ensam; ingen annan röst hördes, ingen bland dem höjde sin stämma. Sutech, den store krigaren, Baal var i alla mina lemmar. Alla mina fiender kände sina händer kraftlösa mot mina lemmar; de förmådde ej mera hålla båge eller kastspjut. Jag förföljde dem som en grip och dräpte dem, utan att en enda undkom. Då min körsven såg att jag var omringad af så många vagnar, blef han rädd och hans hjerta modfälldes; en stor förfäran genomfor alla hans lemmar. Han sade till sin konung: »Min gode herre, ädle konung, Egyptens enda värn i farans stund! vi äro ensamme bland fienderna; stanna och låt oss rädda våra lif. Hvad kunna vi göra, o Ramses Miamon, min gode konung?» Då svarade Hans Majestät sin körsven: »Var modig, bemanna ditt hjerta, o min körsven! Jag vill störta ned på dem som den gudomlige örnen; kullstörtade och genomborrade skola de falla i stoftet. Hvad tänker då ditt hjerta om dessa fiender? Amon skulle
