konungarne, i synnerhet i stridsbilder; der är konungens gestalt många gånger större än de öfriga, för att rätt tydligt åskådliggöra hans krigiska öfverlägsenhet (bild 6, sid. 32): den kolossala gestalten står på en vagn, dragen af likaså kolossala hästar, och krossar under vagnens hjul och hästarnes fötter hundratals fiendtligt småfolk. Men understundom äro också ståthållarne afbildade på samma sätt, och detta häntyder på att ståthållaren i sin provins representerade den kungliga makten och värdigheten, och att han i en trängre krets reste sig högt öfver sin omgifning på samma sätt som konungen i en vidare, i det han utöfvade samma oinskränkta välde i sin provins som konungen i hela landet. Här möta oss likväl glädjande drag, som visa, att den pharaonska despotismen hade ett mildt skaplynne, och att ett patriarkaliskt förhållande egde rum mellan den med gudomlig maktfullkomlighet utrustade herskaren och hans undersåtliga barn. Konung Menephthes af den 19:de dynastien säger i en inskrift: »Jag har bragt Egypten öfverflöd; mina undersåtar älska mig, liksom jag dem. Jag låter dem förnöjde lefva i sina städer. Landet jublar, då mitt namn nämnes; ty min regering är lyckosam såväl för unga som gamla; ära har jag skaffat dem, och rättfärdighet herskar öfver hela Egypten.» Ramses den Store berömmer sig af att han hör hvarje klagomål, som frambäres till honom, och att han dagligen skipar lag och rätt. Samma faderliga omsorg för sina underhafwande visade ståthållarne i provinserna. Så t. ex. förmäler en inskrift, som ståthållaren Ameni från Usertesen I:s tid låtit inhugga i Benihassan, bland annat följande: »I flera år innehade jag ståthållarevärdigheten i nomen Sah; jag har arbetat och hela nomen har varit i full verksamhet. Intet barn bedröfvade jag, ingen enka misshandlade jag, ingen fiskare hindrade jag, ingen herde oroade jag; ej tvang jag mitt folk till hårdt arbete. Under min styrelse var ingen dyrtid, ingen hungersnöd, ehuruväl missväxtår inträffade. Ty si! jag odlade all jord i nomen Sah från dess södra till dess norra gräns; jag sörjde för dess innevånares lifsuppehälle och skaffade dem bröd, så att ingen hungrade. Åt enkan och den gifta qvinnan gaf jag lika mycket, och ej föredrog jag den fullvuxna framför barnet, utan gaf åt alla.» En sådan godhet och kärlek mot de ringa och värnlösa påbjöds föröfrigt af den i Egypten allmänt gällande sedeläran. När menniskan efter döden infann sig inför den gudomliga domstol, som skulle döma öfver hennes gerningar här i lifvet, förklarade hon sig bland annat oskyldig till följande synder: »Ej har jag låtit någon hungra, ej heller har jag låtit någon gråta, ej tog jag mjölken från barnets mun.» Dessa bud gälde således för alla Egyptier i allmänhet, men voro naturligtvis mest användbara på de rike
