Sida:Illustrerad Verldshistoria band I 068.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
68
SEMITERNA.

olämplige att grundlägga nya bostäder i okända trakter med andra kraf på menniskan. Här som öfver allt nådde konungarnes makt ej längre, än folkets och landets natur medgåfvo, som inga våldsbud, om sådana eljest i detta fall kommo i fråga, kunde omskapa. Skulle alltså Egyptiernas framsteg i någon mån komma vårt slägte öfver hufvud till godo, måste andra stammar, som af naturen fått bättre utrymme för tillväxt och derför ej så lätt hunno hårdna i orubbliga vanor, hos de förre hemta sådana kunskapsfrön, hvilka i en ny jordmån kunde slå fasta rötter och der mogna, ökade och främjade genom ett olika folklynnes egendomliga tillskott. Detta kall föll först på Semiternas lott. Namnet, som ej nyttjades af dem sjelfve, är taget efter Noachs äldste son, enligt bibeln nästan alla dessa folks stamfader, hvadan likväl synes, att de redan i forntiden tydligt kände frändskapen sins emellan. Också stå de hvarandra mycket nära i tungomål, seder och gudsdyrkan, i kroppsbyggnad och utseende, närmare än de särskilde indisk-europeiske stammarne inbördes. Med desse, hvilka i bibeln kallas Sems broder Japhets efterkommande, hade Semiterna kanske från början samme förfäder. Båda äro de historiens yppersta folkätter, som på olika vägar, men jemngoda i gåfvor, hafva fullgjort det gagnrikaste arbetet och skapat det högsta bland menniskorna, På närmare, ehuru ännu på långt håll voro Semiterna troligen ock Egyptiernas fränder. Men skilsmessan hade egt rum i så aflägsna tider, att minnet af det forna sambandet (hvaraf likväl spår gömmas i bibeln) hade hunnit slockna, när de båda folkgrenarne åter stötte till samman, och deras ödens afvikande gång gaf hvardera en så skarp prägel, att samkänslan ej gerna kunde å nyo vakna, hade också den ömsesidiga oviljan varit mindre.

Semiternas äldsta hem tyckes hafva varit någonstädes bland Armeniens berg, men derifrån skingrades de åt alla väderstreck, dock minst åt öster. Man finner dem utefter Euphrat och Tigris, på andra sidan om de syriska och arabiska öknarna vid Medelhafvet, vid Indiska hafvet jemte dess båda vikar, som kringsluta den arabiska halfön. Likaledes bodde några semitiska folk i Mindre Asien ända till dess vestra kustländer och till Svarta hafvet i norr, men här blandade med andra af indisk-europeisk börd. Långt bort i Afrika och Europa hade Semiterna talrika nybyggen. Hela deras historia bär vittne om en okuflig håg för långväga utflyttningar, hvilka till stor del företogos, medan de ännu alla voro ett folk af endast herdar, och ej afstannade hos dem, som blefvo åkerbrukare och sjömän. Månge bland dem vande sig aldrig vid fasta bostäder. Ännu i dag ströfva Beduinerna omkring med sina kameler och boskapshjordar liksom Abraham fordom.