med undantag af en smal remsa utmed Tigris, helt och hållet i en vild ödemark utan träd, fastän sparsamt gräsklädd, för det skådande ögat jemn som hafsytan, men dock afbruten af böljande kullar, ett tillhåll för lejon och vildåsnor, strutsar och gräshoppsvärmar, stundom gästadt af kringvandrande herdar. Flodernas kosa är nu mindre tydligt utstakad i den lösa sandbottnen, ofta skifta de lopp eller utgrenas i sidoarmar, som förtunnas till smala rännilar och antingen uppsugas af sanden eller samlas till grunda träsk med höstregnens tillhjelp.
Men emellertid afsätter det sålunda kringledda vattnet småningom ett lager af slam och dy, som innehåller närande ämnen för växterna. Detta lager ökas i tjocklek, ju mer floderna närma sig hvarandra och marken alltså gödes från bådas vattenområden. Just der afståndet dem emellan är kortast, sträcker sig den fruktbara myllan öfver hela låglandet och danar, så att säga, en skarp gräns mot öknen i norr. Ej långt härifrån nådde troligen floderna från början hafvet, der de hade hvar sin mynning. Men långsamma uppslamningar hafva ökat det fasta landet mot söder och tvungit Tigris att kröka af på nytt, medan Euphrat gör en halfrund svängning åt motsatt håll, ehuru de hädanefter ej skilja sig så vida som förr. Det vill synas, som om ännu i den äldsta historiska tiden hafvet gick ett godt stycke längre upp än den punkt, der floderna nu löpa till samman i den s. k. Schat-el-Arab. Mindre tvifvelsamt är, att det sanka deltalandet i söder (det nuvarande Irak-Arabi) är en tämligen sen bildning.
Detta stora område från Euphrats och Tigris’ öfra lopp till Persiska viken hette fordom flodernas land (Nairi hos innebyggarna sjelfve, Aram-Naharaim hos Hebreerna, Naharina hos Egyptierna, Mesopotamien hos Grekerna). Men gränserna voro ej så noga bestämda, och några af dessa liktydiga namn utmärka stundom någon särskild del af det hela.
