Bäst passade namnet på landet söder om öknen (Hebreernas Sinear), hvilket i bokstaflig mening var flodernas skapelse. Knappast finnes någonstädes en bördigare jordmån än här. Hvete och andra sädesarter, lins och bönor och sesam (hvarur pressades olja) växa vildt öfver allt, stränderna klädas af manshög säf, som kan nyttjas till allehanda behof, till och med träsken hafva öfverflöd på födande rotväxter, och dadelpalmen trifves i täta lundar. Här måste således för ett idogt och begåfvadt folk ombytet blifva lättare än eljest från herdens till åkerbrukarens lif. Men den gynsamma marken gaf likväl menniskans uppehälle ej alldeles utan gengäld. Naturens förmåner kunde i vårdslösa händer lätt försummas och lända till föga gagn. Under långa tider unnar himmelen intet regn, och leran, som gifver jorden hennes fetma, hårdnar lätt i torkan, ökenstormarne från vester vräka täta lager af flygsand, hvari intet kan växa, öfver det uppodlade landet. Väl motvägas dessa olägenheter af flodernas årligen återkommande öfversvämningar, men här är faran ännu större än i Egypten, att deras välgerning kan varda till skada. Ty hvarken Euphrat eller än mindre Tigris stiger sakta som Nilen, utan med ens svälla vågorna upp efter snösmältningen i fjellen, och tiden låter sig ej så noga uträkna på förhand som i Egypten. Derför händer, att i stället för en helsosam vattning kommer en härjande »syndaflod», sådan som Semiternas fornsägner veta att omtala från dessa bygder. Mot dessa hinder stå nu de halfvilde innebyggarne handfallne, men i forntiden var det annorlunda. Fördämningar och kanaler, gräfda sjöar och pumpverk reglerade strömmarnes flöden, och det arbete, som kräfdes att tämja naturen till lydig tjenst, härdade folket trots det yppiga luftstrecket och gaf påstöten till vidare framsteg i slöjd och odling. Modet stärktes i striden mot rofdjuren, lejon af tvenne slag, hyenor och vargar, hvilka förekomma lika ymnigt som fredsamme hjortar och gaseller. Uppfinningsförmågan och företagsamheten sattes på prof af bristen på metaller och sten, tjenlig till byggnadsämne.
Många tro, att här före Semiterna har bott ett folk af kuschitisk (ethiopisk) börd eller af turansk härkomst, d. v. s. af samma stam, dit Finnarne och deras fränder i Europa och Asien höra. Desse tidigaste innebyggare skulle redan hafva undangjort mycket, som från dem gick i arf till deras efterträdare. Men vetenskapen har ännu ej kommit till visshet i denna sak. Äfvenså är oafgjordt, om Semiterna inträngt i »flodernas land» från sina äldsta hemvist i norr eller från söder, sedan de öfverskridit öknen och länge ströfvat omkring i Arabien. Säkert är, att i medlet af det tredje årtusendet f. Kr. lefde mäktige konungar, på hvilkas verkliga tillvaro man så mycket mindre
