3. Kaldeernas gudsdyrkan.
Kaldeernas högste gud hette El (Ilu), ett namn som äfven nyttjas i bibeln för att utmärka gudomen. Han tänktes råda öfver alla de andre gudarne, men i folkets dyrkan intog han, så vidt vi veta, icke ett så framstående rum som flere af de underordnade, och hans väsen är derför mindre tydligt för oss. Den gudom deremot, som mest omtalas, är Bel eller Bil (herren). Han var verldens skapare eller kanske rättare ordnare, ty förut var ej det tomma intet, utan en oredig mörja. »I begynnelsen var allt mörker och vatten. Deri dvaldes hemska djur och menniskor med tvenne vingar och andra med fyra vingar och tvenne anleten och åter andra af tvefaldt kön, manligt så väl som qvinligt. Somliga hade lår af getter och å sina hufvud horn, andra voro hästfotade eller baktill skapade som hästar och framtill som menniskor. Ock funnos menniskohöfdade tjurar och hundhöfdade hästar och menniskor, och andra djur i menniskoskepnad med fiskstjertar, och drakar och krälande djur och ormar och vilddjur, hvilkas beläten ännu äro att se i Bels helgedom i Babel.» Denna vämjeliga hopgyttring tänktes i sin helhet såsom en qvinna, vid namn Omorka. »Men Bel klöf mörkret och qvinnan i tu och gjorde ena hälften till jord, den andra till himmel, och uppstälde stjernorna, solen och månen och planeterna, och bortledde vattnet och åtskilde det till hvart land för sig, och byggde och skapade verlden. Men vidundren kunde icke lida ljuset utan dogo. Då Bel nu såg, att landet var godt, men obebodt, afhögg han sitt hufvud och befalde en af gudarne att blanda blodet, som flöt derur, med mull och skapa menniskor och andra djur och vilddjur, som kunde tåla ljuset.» Så förtäljer, efter gamla inhemska uppteckningar, den kaldeiske presten Berosus, som lefde i tredje århundradet f. Kr. Man skönjer likheten emellan den mosaiska berättelsen och Kaldeernas sägner, men också i hvilken rå och ohygglig form skapelsehistorien tedde sig enligt de senare.
En annan gudom, som i rang till och med stod öfver Bel och åkallades nästan lika ofta som han, var Anu eller Anu-malik (d. v. s. konung Anu), hvadan hans namn lätt igenkännes i bibelns Anammelech. Hvad vi veta om honom, är ej tillräckligt för att gifva en tydlig föreställning om hans natur. Han kallas »mörkrets» och »underjordens herre», men han tronade också i en egen himmel, och det var tillika han, som hade gifvit de första menniskorna talets gåfva, lärt dem att göra sig jordens frukter till nytta, att bygga städer, skrifkonsten och
