vägar visade sig såsom regelbundna, då de fasta punkter, som tillryggalades, dag för dag iakttogos och jemfördes. Man såg, att efter vissa tidskiften himlakroppen återkom till samma ort, hvarifrån han utgått, och på grund deraf indelades så väl solens som planeternas banor i olika »hus», tolf för hvardera. Inbillningen upptäckte å fästet liknelser af jordiska ting, efter hvilka de särskilda »husen» fingo sina namn, och med motsvarande tecken antyddes de i de astronomiska kartorna. De lemningar, som ännu finnas qvar af sådana, ådagalägga, att Kaldeerna äro upphofsmännen till de s. k. »stjernbilderna» och »djurkretsen». »Husen» voro ej heller liflösa, utan sjelfva gudomliga makter, som efter sin olika natur inverkade på planeterna, och äfven bland de enstaka stjernorna voro somliga »rådgifvare», andra »domare». Rökoffer och dyrkan egnades derför åt »all himmelens här», och stjernhimlens utseende, konstellationernas inbördes ställning i ett gifvet ögonblick tänktes bestämma de tilldragelser, som då timade, och utgången af de handlingar, som då företogos. Framför allt var menniskans födelsestund afgörande för hela hennes kommande lif. Redan Kaldeerna plägade undersöka menniskans »nativitet», ställa hennes »horoskop», såsom uttrycken lydde i den nyare tidens höglärda astrologi.
Men icke hvar man kunde tränga till botten i så djupa ting eller på egen hand utröna bästa sättet att blidka gudarne, hvilkas vilja de dödlige ej utan största våda fingo missförstå. Småningom uppstod ett eget stånd af prester och vetenskapsmän, som mottogo rikliga gåfvor af det hjelpbehöfvande folket och af konungarne tillspordes i de vigtigaste statssaker. I forntiden, då bildningsmedlen voro så svåra att tillgå, fick sonen vanligen all sin undervisning af fadren, och yrkena, både lägre och högre, gingo sålunda oftare i arf inom ätterna än nu för tiden sker. Men ej hos alla folk hårdnade denna naturliga samfundsbildning i lagligen afstängda kaster, som söndrades genom giftermålsförbud. Särskildt synas de Kaldeiske presterne hafva lemnat äfven utländingar, som aktades värde sådan heder, tillträde till sitt stånd och sin visdom. Hemlighetsmakeri var dem främmande. De kungjorde kalendrar till folkets tjenst, visserligen innehållande mycket af vidskeplig astrologi och tvärsäkra väderleksspådomar, men för öfrigt i uppgifternas noggrannhet föga underlägsna våra. Ty för detta rent praktiska ändamål voro presternas astronomiska kunskaper fullt tillräckliga, Solåret beräknades till 365 dygn och 6 timmar och indelades i tolf 30 dagar långa månader, hvilka uppkallades efter solens tolf hus. Efter den sista månaden tillades 5 dagar och efter vissa mellanrum, som vi likväl nu mer icke känna, inskötos
