Nakb-el-Hadschar i Hadramaut. Här sammanbands handeln mellan Indien å
ena sidan, Egypten och Ethiopien å den andra. Det fredsamma folket
lät sig ej sällan styras af drottningar, som ingalunda sparade sin
skattkammare, när det gälde att vinna nåd vare sig hos Salomo i
Jerusalem eller hos Tiglath Pilesar i Ninive.
Norr om Sabeernas land vidtog åter den magra steppen, glest afbruten af smärre oaser utmed kusten. I Sinais granskap dvaldes endast torftige Midianiter och Amalekiter. Från detta håll utgingo Hyksos, som underlade sig Egypten, och här framträngde två årtusenden senare Omars krigare, när efter de öfriga semitiska folkens fall Arabernas stund kom att taga väldet öfver österlanden.
6. Syrien.
Hvarken Arabien eller det stora slättlandet omkring Euphrat och Tigris, så olika de sins emellan äro, förete synnerlig omvexling i sin natur. Derför uppkom här endast den skarpa motsatsen mellan herdelifvet och den kaldeiska odlingen, men för de finare skiftningar, hvarigenom stammens anlag kunde nå en rikare och mångsidigare utbildning, fans här intet rum. Under helt andra vilkor lefde den semitiska folkgren, som nedsatt sig mellan öknen och medelhafvet. Syrien, i detta namns vidsträcktaste mening, var hela berglandet från Egyptens gräns till Mindre Asien. Det sönderföll i en mängd små dalar, belägna vid olika höjd öfver hafsytan och sträckande sig i olika rigtningar. Bygderna voro dock icke fullkomligt afstängda från hvarandra. Dels var bergens beskaffenhet sådan, att samfärdseln väl försvårades, men icke blef omöjlig, dels öppnades lätta farvägar utmed de slingrande flodernas stränder. En ömsesidig inverkan kunde derför uppstå, men de särskilda stammarne miste ej sina egendomligheter, och, utan att stöpas i samma form öfverallt, framgick i Syrien en ny semitisk odling ur samma begynnelser som frändernas. Landet kunde ej blifva ett enda ofantligt åkerfält liksom Babylonien, men allehanda sädesslag trifdes godt i dalarnes skyddade läge, och nedanför de ståtliga skogarne utbredde sig å kullarne olivplanteringar och vingårdar. Hafvets granskap mildrade värmen, kusten, som i söder var flack och sandig, bildade norrut ypperliga hamnar mellan klipputsprången. Men innebyggarne omgåfvos ej endast af leende landskap. Snöfjell voro dem ej okända, och svafvelkällorna vid Döda hafvet vittnade om
