Libanons (»det hvita bergets») hjessa, täckt af evig snö, och derifrån nedfalla talrika strömmar, hvilka vid regntiden i sitt korta lopp äro så öfverfulla, att karavanerna förgäfves söka ett vadställe. Sidonierna, i dessa nejder den förnämsta stammen, sägas i bibeln vara ättlingar af Kanaans förstfödde son, och sjelfve påstodo Phenicierna, att deras fäder i den aflägsnaste forntiden invandrat från Persiska viken. Sidon och Tyrus (Zor), Byblus (Gebal) och Aradus (Arvad) uppblomstrade från obetydliga fisklägen till välmåga såsom marknadsplatser för de kringboende folken, långt innan dess köpmän gjorde sig till hafvets herrar.
Arameer och Kanaaniter voro ej mycket skilde från hvarandra, men ett ännu närmare samband fans emellan de senares stammar, hvilka i sjelfva verket talade nästan samma språk, det hebreiska, som i bibeln kallas »Kanaans tunga». Samme gudar dyrkades öfver hela Syrien, med få afvikelser, och likheten med de kaldeiske är särdeles stor. El, den högste, trängdes äfven här i bakgrunden för Baal, den välgörande solguden: Adar återfinnes i Moloch (»konungen»), som afbildades i tjurskepnad eller med tjurhufvud och fägnades med menniskoblod. Till tack för vunnen seger fick han fångarnes lif, och när landet var i fara, hemburos till honom, såsom bränneoffer, barn af
