konung Minos på Kreta, hvilkens son, hälften tjur och hälften menniska,
måste matas med menniskokött. Liknande förvandlingar undergingo i
Grekland de syriska föreställningarna om mångudinnan Aschera-Astarte,
hvilken tänktes som Melkarts gemål. Än var hon den »kypriska» eller
»kytheriska» Aphrodite, som hade uppstigit ur hafvet och i Korint och på
Sicilien firades med högtider, som i vild yra ej stodo tillbaka för de
asiatiska. Än åter var hon Europa (»den mörka»), en tyrisk
konungadotter, bortröfvad af Zeus i tjurhamn och fåfängt sökt af sin broder
Kadmos (»österländingen»), som till slut byggde borgen i Thebe och
lärde Hellenerna den »pheniciska skriften». Phenicierna sammanfattade
sju af de högste gudarne under benämningen Kabirer (»de väldige»),
och äfven de upptogos i den grekiska gudaverlden. På Samothrake
dyrkades de i hemliga mysterier, å hvilkas utbildning de syriske
presternas läror säkerligen hade haft stor inverkan. Om denna visdom
vet man nu föga, emedan hela den pheniciska literaturen har gått
förlorad. Af några grekiska utdrag skönjes, att man äfven i Kanaans
sjöstäder sysselsatte sig med grubbel om verldens ursprung, i
åtskilligt påminnande om Kaldeernes. Presterna intogo en hög
ställning i samhället. I Tyrus var Melkarts öfversteprest konungen
närmast i rang. Men borgerskapet tålde icke ett tryckande prestvälde,
lika litet som ett öfvermäktigt konungadöme. Ehuru de pheniciska
städernas författning i äldre tider är ofullständigt känd, framgår dock
af spridda underrättelser, att konungens makt var inskränkt af de
högättade köpmansslägterna, som skarpt skilde sig från den stora
massan af sjöfolk, arbetare, inflyttade främlingar o. s. v. Stundom,
när tronen var ledig, valde rådet ibland sig »domare» (suffeter), och
i de yngre nybyggena förekomma alls inga konungar, utan styrelsen
var helt och hållet republikansk. Moderstaden hade för det mesta
ingen politisk öfverhöghet öfver de nya anläggningarna, men vänskapen
upprätthölls af ömsesidiga förbindelser till handelns främjan, och
hemlandets tempel fingo del af det krigsbyte, som vanns i fjerran.
9. Det israelitiska konungadömet
Medan sålunda de pheniciska städerna gingo en lysande blomstring till mötes, vunno Kanaans inre förhållanden småningom större stadga. Men hårda pröfningar förestodo Israeliterna, innan de fattade nödvändigheten af en närmare sammanslutning. Efter eröfringen ville de särskilda stammarne ej längre erkänna ett gemensamt öfverhufvud.
