Josuas ätt ärfde ej den store krigshöfdingens makt, åtminstone nämnes ingenting derom. Folket upplöstes i smärre samfund, efter slägter och grannelag. Rätten skipades å tingen af menigheten, under ledning af de äldste, af höfdingarne, »som redo å spräckliga åsninnor och suto å hyenden». Stundom samlade någon tapper krigare ett följe af frivillige och drog ut på äfventyr emot grannarne. Inbördes fejder fördes ofta nog emellan stammarne, och i en sådan utrotades nästan helt och hållet Benjamins stridsvane efterkommande, män, qvinnor och barn. Men »folket ångrade sig öfver Benjamin, att Jehova hade gjort en refva i Israels stammar», och då man icke tordes bryta den svurna eden, att ingen fick gifva sin dotter åt någon af Benjamins söner, måste man tillåta de få öfverblifne att skaffa sig hustrur genom ett låtsadt qvinnorof vid dansen under Jehovas högtid i Silo. Sådana sägner förtäljdes om den vilda tiden, då »ingen konung var i Israel». Laglöshet och sjelfrådighet togo öfverhand; »hvar och en gjorde hvad honom tycktes rätt vara». I gudstjensten rådde samma splittring. Tabernaklet i Silo gick miste om den odelade vördnad, som tillkom Jehovas enda rättmätiga helgedom. Höfdingarne läto, tvärt emot Moses’ förbud, göra sig förgylda beläten af den osynlige guden och anstälde egne prester att sköta offren. Mångenstädes öfvergafs alldeles Jehovas dyrkan. Eröfrarne sammansmälte i språk och seder med de underkufvades ättlingar, som till stor del fingo bo qvar i landet, och ej sällan firade båda samfäldt fester till Baals och andre Kanaanitiske gudars ära.
Israel var nära att förlora sin tro och allt, som utmärkte folket framför dess fränder. Äfven den yttre sjelfständigheten hotades. Grannarne sågo med glädje, huru de fruktade »Hebreerna» (»de från hinsidan [Jordan] komne») satte sin kraft på spel genom kif sinsemellan. Gång på gång oroades de hatade främlingarne af sina fienders anfall, men, lika ofta afvärjdes faran af behjertade höfdingar, hvilka såsom »domare» trädde i spetsen för en eller flere stammar. Så drap Ehud den vensterhändte af Benjamin konung Eglon af Moab med tusenden af hans kämpar. Barak af Naphtali slog med de norra stammarnes bistånd den hetheiske fältherren Sisera, och Debora från Isaschar qvad en lofsång till Jehova öfver segern. När Gilead hemsöktes af Ammoniterna, nödgades de äldste bedja hjelp af den biltoge Jephta, som de för hans oäkta börds skull hade trängt från fädernearfvet. Han kom med sitt följe, valdes till höfvitsman, fördref fienden och offrade sin dotter till tack åt Jehova. Sjelfva Ephraim måste böja sig under den djerfve uppkomlingens välde. Liksom Jephta rönte Gideon af Manasse Ephraimiternas afund, då han förekom dem i den segerrika striden mot
