skrifterna skarpa förebråelser mot Sidoniernas fördomsfria samfärdsel med allehanda folk, i de hemmasittandes ögon ett förkastligt umgänge med de främmande och en ond besmittelse med allsköns orenhet. Denna känsla återgäldades å andra sidan af det högmod, som rikedomen och en förment högre bildning ingåfvo. I Jehovas dyrkan, som konungarne af Juda stam hade återupplifvat, låg ytterligare ett frö till söndring. Det förflutnas minnen höllo stammarne i sär, och just den lefvande frihetskärlek, som Syrerna egde i rikare mått än andre Asiater, stod i vägen för ett starkt konungadömes rotfästning, det enda medlet för enhetens genomförande. Skulle alla dessa hinder kunna öfvervinnas, kräfdes en hel rad af furstar, begåfvade med Davids kraft och Salomos visdom.
Redan under den senares styrelse visade sig förebud till det stora rikets upplösning. Damaskus återvann och behöll sin sjelfständighet, såsom ofvan nämndes. Mot slutet af Salomos dagar vaknade å nyo upprorsanden i Ephraim. Jerobeam, Nebats son, nyttjade sin ställning som konungens fogde öfver stammens arbetsfolk, för att, litande på landsmännens medhåll, gripa till vapen emot herskaren i Jerusalem. Han hade icke framgång i sitt förehafvande, utan nödgades fly till Egypten, der nu Sesauk I var Pharao, såsom en ny konungaätts stiftare föga bevågen den förras vänner. Här vistades Jerobeam, så länge Salomo lefde, men efter dennes död ändrades sakernas läge. Sonen Rehabeams rätt till kronan på grund af födseln gillades ej af Ephraim och de norra stammarne, som mangrannt samlades i Sichem, den forna tingsstaden, för att rådslå om rikets ärenden. De ville icke längre trugas till dagsverken som trälar. Jerobeam återkallades från landsflykten att varda allmogens talman. Rehabeam kom med sina hofmän till tinget. Han möttes af det tillkännagifvande, att hans kraf först då skulle godkännas, om han lofvade att »göra det svåra oket lättare, som hans fader hade pålagt folket». De gamle i rådet tillstyrkte undfallenhet, men Rehabeam, som var en sträng och myndig herre, lyssnade hellre till sina jemnårige, i enväldet uppvuxne rådgifvare tal. Efter trenne dagars öfverläggning vardt hans svar: »Min fader har tuktat eder med gissel, jag skall tukta eder med taggpiskor.» Då höjdes det vreda härskriet: »Hvad hafva vi för del i David eller arf i Isai son? Till dina tjäll, Israel!» Konungens skattmästare, som för sent sändes att mäkla fred, stenades, Rehabeam måste stiga i sin vagn och brådskande fly till Jerusalem. Ephraim valde Jerobeam till konung. Endast Juda (med Simeon) och Benjamin höllo sig till Davids hus (omkr. 950 f. Kr.).
