Syriens splittring stannade ej dervid. Helgedomen i Jerusalem
erkändes ej af Jerobeam och hans undersåtar. I Bethel, der Jakob
sades hafva offrat, restes Jehovas beläte i tjurskepnad, och det samma
skedde i den norra landsänden, i Dans område. Moab och Edom
afskuddade sig Israeliternas ok. Philisteerna upptogo den forna striden
med sina arffiender. Ephraim understöddes mot Juda af Egypten,
Juda kallade Damaskus till hjelp mot Israel, som hemsöktes af inbördes
tvister. Jerobeams ätt utgick med hans son, den ene våldsherren
undanträngde den andre. Äfven i Tyrus timade hvälfningar gång på
gång. Trälarne reste sig mot sina husbönder, Hirams ätt fläckades af
brodermord.
En vändning till det bättre tycktes dock inträda efter ett halft århundrades förvirring. Nästan samtidigt fingo Tyrus och Israel kraftfulle herskare, som båda stiftade nya konungahus. Ethbaal, Astartes prest, gjorde sig med våld till konung i Tyrus och vann stor heder genom nybyggens anläggning i Afrika. Härhöfvitsmannen Omri, som efter hårda strider segrade öfver sina medtäflare om kronan, byggde Samaria, ifrån denna tid Israels hufvudstad (omkr. 900 f. Kr.). Moab blef skattskyldigt under »Omris land», såsom Israels rike kallas i de assyriska inskrifterna. Hans son Achab, förmäld med Ethbaals dotter Isebel, styrde med samma kraft. I Juda, der Davids ättlingar voro konungar ända till rikets fall, rådde vid denna tid Josaphat, som återstälde herradömet öfver Edomiterna och till och med sökte förnya de inbringande färderna till Ophir, ehuru utan framgång. För första gången efter söndringen närmade sig Juda och Israel hvarandra. De båda konungarnes vänskap befästes genom ett giftermål mellan Josaphats son Joram och Achabs dotter Athalja. Benhadad af Damaskus sökte stäcka sin grannes makt, men tvangs af Achab efter tvenne nederlag att ingå förbund med Israel. Det var också hög tid för de syriske småkonungarne att samla sin styrka till värn emot den hotande fara, som nalkades från öster.
12. Assyrerna.
»Utaf det landet Sinear är utgången Assur», heter det i Genesis. Ofvan är framstäldt, huru höglandet omkring de båda namnkunniga elfvarnas öfre lopp skiljes från den kaldeiska slätten af en ofantlig gräshed, som likväl ej når ända fram till Tigris’ stränder. Utmed dem sträcker sig å ömse sidor en bördig landremsa, som kan sägas
