sammanbinda den norra och den södra hälften af flodernas land, detta namn taget i dess mest omfattande mening såsom liktydigt med Euphrats och Tigris’ hela vattenområde. Marken höjer sig efter hand mot norr i flere afsatser, på hvilka stora fält utbreda sig, till sin natur i viss mån liknande Sinears, ehuru utom dadelpalmen, som endast längst i söder bär mogna frukter, äfven andra trädslag ej alldeles saknas. Vidast och bördigast är bygden öster om Tigris, som här mottager flere betydande bifloder, Dejaleh, Adhim, Lilla och Stora Zab, från Zagrosbergen, af ålder gränsen mellan Mesopotamien och Medien. Zagros klyfves i åtskilliga, nästan jemlöpande ryggar, som gå från sydöst till nordvest. Deras granskap mildrar sommarhettan i Tigrisdalen, och längre upp, der utsprången maka sig allt närmare in till elfven, trifvas oljoträd och vinrankor på kullarne likasom i Kanaan. Slutligen mötas Zagros och de armeniska bergen i en vild och skogrik fjelltrakt, der vinterkylan är ganska sträng och långvarig, men däldernas ängar under den blidare årstiden klädas af frodig grönska.
I urminnes tid, men dock långt efter låglandets uppodling, framträngde de kaldeiske Semiterna uppför Tigris’ elfdal. Omkr. 1800 f. Kr. fans redan staden Assur (nu Kileh-Schergat) på flodens högra brädd, några mil norr om Lilla Zabs inflöde. Assur (den »gode» eller »nådige») var ett annat namn å El, den högste bland gudarne, och efter honom kallades både staden och folket. Assyrerna medförde till sina nybyggen det kaldeiska tungomålet, kilskriften och en redan vida hunnen bildning. Kanaler och vattenledningar anlades äfven af dem, för att öka jordmånens fruktbarhet, och de uppförde sina tempel och palats nästan uteslutande af tegel, ehuru de, i motsats till Kaldeerna, i de närbelägna bergen egde god tillgång å fastare byggnadsämnen. Men om också Assyrerna härutinnan blefvo vid det gamla, tog dock deras utveckling i flere andra hänseenden en sjelfständig riktning. Det hårdare luftstrecket krafde mer ansträngdt arbete, striden mot lejonen och bufflarne gjorde dem först, liksom bibelns Nimrod, till »väldige jägare inför Herranom» och sedermera till ett folk af segervane stridsmän, hvilka i kroppslig styrka, att döma af framställningarna å deras egna minnesmärken och af gamla testamentets skildringar, öfvergingo alla sina stamfränder. De undersätsige männen med den kraftiga muskelbyggnaden, den böjda näsan och de bestämda, men fylliga dragen hafva något, som på samma gång påminner om den romerska och den judiska typen. Deras skaplynne var öfvervägande nyktert och förståndigt. Deras utrustning och krigsredskap vittna om en skarp blick för det ändamålsenliga, och i deras bildhuggarkonst visar sig mindre skönhetssinne eller, såsom hos Egyptierna, stelt vidhållande af en
