gång faststälda mönster, än en ofta lyckad sträfvan att återgifva verkligheten i hela dess lif och rörelse. Bland de kaldeiska fornlemningarna, så vidt de hittills äro kända, finnes ingenting jemförligt med Assyrernas, måhända ursprungligen färglagda, jagtframställningar och stridsbilder i upphöjdt arbete å alabasterskifvor, hvilka fästas i rader å palatsens väggar. Väl utförda och naturtrogna äro i synnerhet de olika djuren, än hundar, som förfölja och sönderslita flyende hjortar och vildåsnor, än lejon, som, genomborrade af pilar, vrida sig i dödskampen eller vredgade resa sig på bakbenen, o. s. v. Äfven de gjutna bronslejonen, troligen nyttjade som vigtlod, af hvilka de största dock ej äro mer än omkring en fot långa, äro särdeles omsorgsfullt arbetade (bild 38, sid. 112). Öfverallt i den assyriska konsten råder denna härmning af det yttre, hvilken går så långt, att till och med de stickade mönstren å personernas drägter efterbildas in i de minsta enskildheter. I öfverensstämmelse härmed finner man i de assyriska kilskriftsurkunderna en klar redogörelse för händelsernas förlopp, ehuru naturligtvis alltid skildradt i de för herskaren gynsammaste färger, i berättelserna iakttages en ordnad tidsföljd, och alla sifferuppgifter utmärka sig för en nästan statistisk noggrannhet. Men vid sidan af denna rigtning mot det nyttiga och för sinnena påtagliga går tillika en åder af äkta semitiskt trosnit, knappast mindre utprägladt hos Assyrerna än hos Israeliterna. Den kaldeiska gudaverlden återfinnes visserligen i all dess mångfald hos utflyttarne vid Tigris. Samme gudar tillbådos i bägge länderna, ehuru Assyrerna synas med förkärlek hafva vändt sig till dem, som gynnade förstörelse och krig: Adar, Nergal, Istar »af Ninive». Men i ett skiljer sig deras tro afgjordt från den kaldeiska. El, den högste och förmodligen i äldsta tider den enda gudomen, trängdes i Babel allt mer i bakgrunden för de öfrige. Deremot intog Assur, »gudarnes konung», alltid det främsta rummet i Assyrernas gudsdyrkan, och hans namn åkallas oftast i deras inskrifter. Märkvärdigt nog omtalas dock ingenstädes en enda helgedom, som särskildt var egnad åt honom. Ej heller känner man, huru han afbildades, eller ens, om han öfver hufvud tänktes under en viss skepnad. Såsom en sinnebild af Assur hafva några lärde tydt ett underligt tecken, som ofta förekommer å minnesmärkena sväfvande öfver den stridande eller offrande konungens hufvud. Det liknar vanligen en vingad sol, omslutande en bågskytt, men stundom framsticka vid kretsens rand blott ett par händer, som hålla en båge. Huru dermed än må vara, kan det icke nekas, att tron på Assur såsom en gud, den der rådde öfver alla de andra, utgjorde en fast medelpunkt i det eljest orediga afguderiet. De uttryck, som nyttjas om honom, erinra ej sällan om den israelitiske Jehova. Assyrerna
