äro »Assurs folk», konungarne äro »Assurs tjenare» och vinna sina
segrar med »Assurs vapen» öfver »Assurs fiender», som förlamas af
»räddhågen för Assur» och efter nederlagen måste underkasta sig
»Assurs heliga stadgar». Litande på sin stamguds hjelp och kämpande
för hans ära, voro Assyrerna fruktansvärde i striden och oblidkelige
efter segern. Städerna plundrades och nedbrändes, de underkufvade
folken tvungos att ömsa boningsorter, stundom spetsades fångarne
å pålar eller flåddes lefvande; skrifvaren, som räknar de afskurna
hufvuden eller öronen, framställes gerna å de assyriska
fältslagsbilderna. I profeternas språk var Assyrien »en boning för lejon och en
jagtmark för de unga lejon, der lejonet gick och lejoninnan och
lejonungen, och ingen torde bortskrämma dem. Lejonet röfvade nog för
sina ungar och strypte åt sina lejoninnor och uppfylde sina kulor med
rof och sin boning med det roffade.»
13. Det assyriska väldets begynnelser.
När Assurs stad först vardt säte för egne konungar, kan icke med visshet sägas. Kaldeiske herskare byggde i äldsta tider tempel åt sina gudar både der och i Ninive (Ninua, nu Kujundschik midt emot Mosul), en annan fornåldrig stad, belägen ett stycke norr om Stora Zabs förening med Tigris. Dessa nybyggen synas derför länge hafva stått i beroende af moderlandet. Men från det femtonde århundradet f. Kr. kännas namnen å assyriske konungar, som med vexlande framgång förde krig mot grannarne i söder. Deras välde kan dock ännu ej hafva sträckt sig vida. Ehuru redan Salmanassar I (Salmanuasir) omkr. 1300 f. Kr. grundlade det sedermera så lysande Chalah (nu Nimrud) ej långt från Ninive, just i vrån mellan elfven och dess biflod, var Assur allt framgent rikets hufvudstad. Derifrån utgick Tiglath Pilesar I (Tuklat-habal-asar), då han företog sina mångåriga härnadståg emot de armeniska bergfolken (omkr. 1100 f. Kr.). Om dessa bragder vittnar ännu i dag konungens bild, som han sjelf lät rista jemte en kort inskrift å en klippvägg nära Tigris’ källor, der det väl bevarade minnesmärket, det äldsta kända prof af assyrisk konst, för ej länge sedan återfans af en engelsk forskare, som följde en underrättelse derom i en senare assyrisk urkund, ett slående bevis å riktigheten af kilskrifternas tydning. Tiglath Pilesar nöjde sig likväl ej med de segrar, som han vann på detta håll. Flere gånger gick han öfver Euphrat, framträngde till Aram, »som icke kände guden Assur»,
