Sida:Illustrerad Verldshistoria band I 118.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
118
SEMITERNA.

rätt tro! Eho skall afskrapa eller skämma mina taflor och stoder, eller väta dem med vatten, eller svedja dem med eld, eller sätta dem under himmelen, eller i Guds helgedom ställa dem på ett rum, att de ej kunna ses eller läsas, eller utplåna skriften och skrifva sitt namn i dess ställe, eller sönderbryta bilderna eller lossa dem från mina taflor, må Anu och Bin, mina Herrar, gifva hans namn åt förgängelsen! Förbanne de honom med en evärdelig förbannelse! Förderfve de hans välde! Tage de bort stöden undan hans väldes stol! Hans afföda, komme hon ej till hans konungadöme! Hans tjenare krosses! Hans härar varde öfvervunna! Må han fly i skam för sina fiender! Må Bin i sin vrede rycka upp hans lands gröda! Komme hungersnöd och dyr tid öfver hans rike! Ej en dag varde han kallad säll! Förgånge hans namn och hans säd!»

Från en ringa början uppväxte Assurs välde, liksom Israels, men till en ändå mera häpnadsväckande höjd. Det grep efter hand omkring sig i den omgifvande bergsbygden, och sedermera gick vägen till utvidgning öfver landet mellan Euphrat och Tigris, norr om öknen, till Aram och Syriens kuster. Först efter dessa trakters eröfring och sedan de assyriska vapnen i öster trängt bortom Zagrosbergen, kom ordningen till det folkrika kaldeiska låglandet med dess många stora och fasta städer. De försök som tidigare gjordes i denna riktning rönte föga framgång. Tiglath Pilesar, hvilkens makt, trots de upprepade härfärderna, synes hafva varit begränsad af Euphrat och Zagros, led nederlag mot Babel. Om hans närmaste efterträdare hafva endast få och föga upplysande underrättelser blifvit funna. Men från början af det tionde århundradet f. Kr. faller en ljusare och pålitligare dager öfver den assyriska historien. Efter konungarne återstå talrika minnesmärken och inskrifter, hvilka till ytterligare säkerhet ofta kunna jemföras med berättelserna i de hebreiska skrifterna, och dessutom följa en tidräkning af egendomlig art. Assyrerna hade, liksom Athenarne och Romarne, för sed att gifva åren namn efter statens embetsmän. Konungens första regeringsår kallades efter honom sjelf, det andra efter öfverfältherren, det tredje efter öfverhofmästaren o. s. v. Nu finnas i behåll sammanhängande listor, i hvilka alla dessa namn jemte korta historiska anteckningar upptagas för en tid af öfver tvenne århundraden. Med tillhjelp af dessa värdefulla urkunder, som flerestädes bjuda anknytningspunkter med uppgifter från andra håll, kan tiden för de särskilde assyriske konungarnes regeringar och fälttåg bestämmas med större säkerhet än månget årtal i vår svenska medeltids häfder. En fullt faststäld tidräkning begynner således äfven i Asiens historia långt före Cyri uppträdande, som man förr har ansett beteckna