Till yttermera visso stå hans bedrifter att läsa å lejonens och tjurarnes bogar, å lösa stoder, å golfstenar, fullskrifna till och med på undersidan. Han gräfde en kanal, hvars riktning ännu kan synas, från Stora Zab till Chalah och vigde den åt Assur; tvenne fasta städer byggde han vid Euphrat. Noga redogör han för sina lejonjagter, och lika sjelfbelåtet förtäljer han om de grymma straff, hvarmed han näpste upproriske undersåtar. »Deras män, ung och gammal, tog jag till fånga. Af somlige lät jag hugga händer och fötter; af andre lät jag skära näsa, öron och läppar; af ynglingarnes öron gjorde jag en hög; af gubbarnes hufvud byggde jag ett torn. Jag satte upp deras hufvud till ett segertecken framför deras stad. Barnen af mankön och qvinkön brände jag i eld. Staden härjade jag och sköflade och brände i eld.»
Han utvidgade sin makt i Armenien, han värjde sig mot Kaldeerna, han mottog hyllning och skatt ej blott i Aram, utan ock af konungarne i Tyrus och Sidon, Byblus och Aradus. Det var i sjelfva verket Assurnasirpal, som först bröt väg för Assurs vapen i Syrien.
14. Smårikenas upplösning. Israels profeter.
År 854 f. Kr. gick Assurnasirpals son och efterträdare, Salmanassar II (859—824), med en stor här öfver Euphrat in i Aram. Ej långt från Orontes’ strand mötte honom tolf syriske furstar med öfver 60,000 man till häst och fot och 2,000 stridsvagnar, bland dem Benhadad af Damaskus, Achab af Israel, konungarne af Hamath, Aradus och Ammon. Striden var blodig, men lyktade utan seger för
