sin herre Benhadad, och när den nye konungen med stor härsmakt drog i fält mot Joram af Israel och hans systerson Ahasja af Juda, trodde profeten stunden kommen att störta Achabs ätt. Han lät smörja Jorams härhöfvitsman Jehu med helig olja, och denne öfverföll svekfullt de förbundne konungarne, som båda omkommo. Nidingen anstälde ett ohyggligt blodbad. Alle Achabs söner och sonsöner afdagatogos, liksom Ahasjas fränder, hvilka kommo på besök i Israel utan att ana något ondt; den åldriga konungamodren Isebel, som i högtidsskrud afbidade mördarens ankomst, störtades från palatsets fönster ned på gatan; Baals prester lockades med list till ett föregifvet offer och nedgjordes af konungens bödlar, som lagt sig i försåt i templet. Men öfver Juda fick Jehu icke makt. När Athalja förnam sin sons död, rödde hon sina egna barnbarn ur vägen och tog sjelf styrelsen i sina händer. På samma gång som Jehovas anhängare segrade i Israel, vann alltså Baal öfverhand i Jerusalem, hufvudsätet för den förres dyrkan. Och vid samma tid skedde i Tyrus en statshvälfning, som medförde ytterst vigtiga följder för de pheniciska nybyggenas och hela vesterlandets öden. Ethbaals ättling i tredje led, Pygmalion, skulle enligt fadrens stadga dela makten med sin syster Elissa (Dido). Emedan konungen var öfvermage, fördes styrelsen i sjelfva verket af Elissas make och farbroder Sicharbaal, Melkarts öfversteprest. Men när Pygmalion vardt äldre, gjorde han sig med det lägre folkets hjelp till ensam herre och mördade sin svåger. Elissa och med henne en stor mängd af Tyrus’ adel flydde till Afrika, der hon icke långt från Utika grundlade Karthago (hebr. Kereth Chadescheth, »Nystad»).
Salmanassars makt växte genom hans grannars osämja. Han uppträdde som skiljedomare mellan tvenne bröder, hvilka kämpade om Babels krona, och fiendskapen mellan Hasael och Jehu främjade på samma sätt hans syften i Syrien. Vid Antilibanon slog han konungen af Damaskus, belägrade honom i hans hufvudstad och härjade hans land (842 f. Kr.). Samma hemsökelse upprepades åtskilliga gånger under de följande åren. Tyrus, Sidon och Israel med flere hyllade godvilligt Assyriens välde. På Salmanassars frejdade, öfver tvenne manslängder höga obelisk af svart basalt (bild 39, sid. 113) ses de underlydande konungarnes sändemän frambära sina håfvor inför herskaren i Chalah. Tvåpuckliga kameler från Baktrien, indiska apor och elefanter vittna om väldets utsträckning i öster, der Meder och Perser nu för första gången, efter hvad man känner, fingo röna de assyriska vapnens tuktan. På den här icke afbildade sidan af stoden synes de israelitiska sändebudens hufvudman framstupa kyssande Salmanassars fötter. Efteråt komma hans stallbröder med sina bördor (bild 41,
