brynjor (bild. 44). Men härens kärna är nu det utmärkta fotfolket, dels tungt eller lätt rustade spjutbärare, såsom de grekiske hoplierna och peltasterna, försedde med aflånga eller runda sköldar, dels bågskyttar af olika väpning, oftast kämpande parvis, dels slungare, som nyttjades för att inleda anfallet (bild. 45 och 46). Soldaterna voro delade i större och mindre afdelningar, åtskilda genom olika drägt eller »uniform», och å stridsvagnarne fästes standar med bilder af bågskyttar eller vilda bufflar. På romerskt sätt befästes lägren, och i midten stod konungens tält, dit de regelbundna gatorna lupo till samman. Man skydde inga mödor, för att på så kort tid som möjligt tillryggalägga långa vägsträckor; konungen sjelf ses gå till fots på knaggliga bergstigar, medan hans spann ledes framför honom. Assyrerna voro
ej mindre beundrade för sin manstukt än för sin tapperhet. »Ingen ibland dem är trött eller stapplar, ingen är sömnig eller sofver: för ingen lossas bältet af hans länder, och för ingen går en skorem sönder. Deras pilar äro skarpe, och alle deras bågar spände: deras hästars hofvar äro såsom kisel, och deras hjul såsom en stormvind. Deras rytande är som lejons, de ryta som de unga lejon; och de brumma, taga rof och berga det undan, och ingen undsätter.»
Vid Raphia (nu Refah, något söder om Gaza) stod slaget (720 f. Kr.). »Hanno, konung af Gaza, drog med Sabako, sultanen (»tyrannen») af Egypten, mig till mötes vid staden Raphia, för att bjuda mig strid och vapenskifte. Under åkallan af Assur, min Herre, slog jag dem. Sabako greps af räddhåge för mina vapens tyngd. Han flydde skyndsamt med en fåraherdes hjelp, och ej ett spår af honom vardt sedt. Hanno, Gazas konung, tog jag med egen hand till fånga.»
