Syrernas sista hopp hade svikit. Sargon gick om bord på sina skepp och tvang Tyrus att gifva sig. Sabako miste till och med det herravälde, som han tillskansat sig öfver Nedre Egypten, der nu inbördes krig uppstod mellan furstarne. En af dem sände skatt till Sargon och erkändes af honom såsom rättmätig Pharao. I mörka färger skildrar Jesaja, hur Jehova »väpnar de Egyptier emot hvar annan, att en broder skall strida emot den andre, en vän emot den andre, en stad emot den andra, ett rike emot det andra. De förstår i Zoan äro dårar, Pharaos vise rådgifvare äro i deras råd galne vordne. Hvi sägen I dock till Pharao: Jag är visa manna barn och är af forne konungar kommen? De förstår i Noph (Memphis) äro bedragare; de
föra Egypten vilse, de som äro hörnstenen för dess slägter.» Men midt i eländet randas för profetens syn den dag, då Egypten skall varda luttradt i pröfningarna och broderligt samlas, ej mindre med Assur än med Israel, i den sanne gudens tillbedjan. »Jehova skall slå de Egyptier, och hela dem: ty de skola omvända sig till Jehova, och han skall låta bedja sig och hela dem. På den tiden skall en väg vara ifrån Egypten in uti Assyrien, så att de Assyrer skola komma in uti Egypten och de Egyptier in uti Assyrien, och både Egyptier och Assyrer Gudi tjena. På samma tiden skall Israel vara sjelf tredje med de Egyptier och Assyrer, en välsignelse på jorden. Ty Jehova Zebaoth skall välsigna dem och säga: Välsignad vare du Egypten, mitt folk, och du Assur, mina händers verk, och du Israel, mitt arf!»
