fick nu Hiskia röna storherrens vrede i fullaste mått; landet härjades med eld och svärd, innebyggarne togos hoptals till fånga, de lydige grannkonungarnes område ökades på Judas bekostnad. Jerusalems fästningsverk angrepos med murbräckor, och i största hast gingo belägrarne till storms. »Ack ve! Ett gny af många folk! Såsom hafvet brusar, brusa de. Och ett larm af härar! Såsom väldiga vatten larma, larma de.» Men Hiskia gaf sig ej. Han hade tredskat för länge för att våga sätta den assyriska ordhålligheten på prof. Skulle Davids borg jemnas med marken som Arpad? Skulle Jehovas smorde dela öde med Rezin af Damaskus, korsfästas framför sin hufvudstads port som Nebo Sabzi af Beth Silan (en kaldeisk furste, se ofvan) eller lefvande flås som Ilubid af Hamath? Skulle det gå Hiskia som nyss Ekrons höfdingar? Kanske vittnade Sanheribs förnyade uppmaning om trångmål, kanske vore Taharka ej långt borta. Hiskia kunde ännu hoppas. Sanheribs hotande skrifvelse lade han på helgedomens altare och bad till Jehova: »Jehova Zebaoth, Israels Gud, du som sitter öfver Cherubim! Du är allena Gud öfver alla riken på jorden; du hafver gjort himmel och jord. Jehova, böj dina öron och hör! Jehova, upplåt dina ögon och se! Och hör Sanheribs ord, den hit sändt hafver att tala hädelse mot lefvande Gud! Sant är det, Herre, konungarne af Assur hafva ödelagt alla konungariken med deras land. Och de hafva kastat deras gudar i elden; ty de voro icke gudar, utan menniskohänders verk, stock och sten; dem hafva de förgjort. Men nu, Jehova vår Gud, hjelp oss utur hans hand, på det att alla konungariken på jorden må förnimma, att du, Jehova, allena är Gud!» Och profeten förkunnade bönhörelsen. »Så säger Jehova, Israels Gud: Om det du mig bedit hafver om konung Sanherib af Assur; så är detta det Jehova om honom säger: Jungfrun, dottren Zion, föraktar dig och bespottar dig, och dottren Jerusalem ristar hufvudet efter dig. Hvem hafver du försmädt och förhädat? Öfver hvem hafver du upphäfvit rösten? Och du hafver upphäfvit dina ögon emot den Helige i Israel. Ve Assur, den min vredes ris är, och deras hand min grymhets staf är! Ty han säger: ’Äro icke mine höfdingar alle samman konungar? Ar icke Kalno (i Kaldeen) såsom Karchemis? Är icke Hamath såsom Arpad? Är icke Samaria såsom Damaskus? Såsom min hand funnit hafver afgudarnes konungariken, ändock deras afgudar flere voro än de i Jerusalem och Samaria; skulle jag icke göra Jerusalem och dess afgudar, såsom jag Samaria och dess afgudar gjort hafver?’ Men när Herren hafver allt sitt verk uträttat på Zions berg och i Jerusalem, så vill jag hemsöka på konungen af Assur hans högmodiga hjertas frukt och hans högfärdiga ögons skryt. Derför att han säger: ’Jag hafver uträttat det med mina händers kraft
