Värre var en annan pröfning. Assurbanipals broder, Sammuges (Samul-sum-ukin), förde styrelsen i Babel såsom lydkonung. Men missnöjd med sin lägre ställning kallade han sina undersåtar till vapen emot Assyrien. Som vanligt slöto sig Araberna till Kaldeerna, och Elams nye konung nyttjade genast det gynnande tillfället att slita de band, som hans välgörare hade pålagt honom. Assurbanipal gick till strids med samma kraft som alltid, eggad af en assyrisk siares ord. Månens gud hade tett sig för denne i en dröm »i nattens begynnelse». »Om det Sin tillredt hafver, och om dem som äflas i sin ondska emot Assurbanipal, konung öfver Assurs land; si, striden är tillredd. En hiskelig död har jag stadgat åt dem. Med svärdets egg, med eldens brand, med hunger och Adars dom vill jag förgöra deras själar.» Kriget vardt långvarigt. Kaldeernas fästningar togos efter hårdnackadt motstånd, Sammuges innestängdes i Babel, som belägrades så länge, att försvararne nödgades »äta sina söners och sina döttrars kött». Till slut måste de gifva sig, upprorets hufvudmän, främst Sammuges, pinades i hjäl, af det meniga folket dömdes månge till träldomsarbete (648). Så drog segraren emot Elam, som sönderslets af inbördes tvister. Hufvudstaden Susa stormades, stora skaror af menniskor, helgedomarnes skatter och gudabeläten bortfördes, de fångne höfdingarne spändes framför storkonungens vagn. Merodach Baladans sonson, som deltagit i resningen, dödade sig till samman med sin väpnare, liksom fordom Saul. Derefter drabbades Kedariterna och Nabateerna m. fl. af hämnden. De arabiske konungarne dels afrättades, dels lemlästades, dels tvungos att framsläpa bördor och slå tegel vid slottsbyggnaderna i Ninive, medan fienderna, dem till hån, förlustade sig med strängaspel och dans.
Från Kaspiska och Svarta hafven till Thebe vid Nilen, från Persiska viken till Cypern och Lydiens kuster sträckte sig Assurbanipals herradöme. Men det assyriska riket var ej ett sammanhängande helt, ens i samma mån som sedermera det persiska. Väl tillsattes landshöfdingar och andre embetsmän i det egentliga Assyrien, väl utsändes stundom ståthållare till de underkufvade länderna. Men för det mesta lemnades styrelsen i de infödde konungarnes händer, så vida de godvilligt lemnade skatt och kysste storherrens fötter. Skedde uppror, afsattes de, och nye lydfurstar, vanligen sina undersåtars landsmän, upphöjdes på de lediga tronerna. Konungarne af Sargons ätt förforo dock ofta annorlunda. I Babel, den vigtigaste af de främmande besittningarna, togo de gerna, liksom redan Tiglath Pilesar II, sjelfve Sumirs och Akkads krona eller gåfvo henne åt någon af sina söner eller bröder. Assarhaddon skiftade Egypten emellan många
