som, öfverskattande sina krafter, trodde sig om att mota honom på hans väg in i Asien, stupade vid Megiddo i norra Kanaan (609), och hela Syrien intill Euphrat besattes af Egyptierna. Under tiden förde Nabopolassar (Nabu-habal-asar) af Babel och Cyaxares af Medien sina härar emot Ninive. Var Assur-idil-ili, Assurbanipals son, hvars namn läses å teglen från det minsta af Chalahs palats, den siste af Sargons ätt och Assurs konungar? Man vet det ej. Men en sägen gick i forntiden om en konung, som efter åralång, vexlande strid instängdes i sin hufvudstad och, för stolt att öfverlefva sitt rikes fall, svepte sig, sina skatter och sin borg i lågor. »Den blodiga staden, den der hel och hållen var full af svek och våld och icke ville låta fara sitt roffande», rönte samma öde som han sjelf beredt så många andra (606 eller 605 f. Kr.).
»Jehova skall utsträcka sin hand norrut och förgöra Assur. Han skall göra Ninive öde, torrt såsom en öken, sa att derinne skola sig lägra hjordar, allehanda djur i skaror. Både pelikan och igelkott skola bo på dess pelareknappar: foglaröst skall sjunga i fönstren, ödslighet vara på tröskeln, ty cederpanelningen är lösrifven. Detta är den lustiga staden, den så säker sätt och sade i sitt hjerta: ’Jag är det och ingen mer.’ Ack, huru är han så öde vorden, en lägerstad för djuren! Hvar och en, som der fram om går, hvisslar, svingar sin hand.» Sjelfva minnet af hvad Assur hade varit förgicks. När Xenophon två hundra år efteråt kom med sina tio tusen till det ställe, der Chalah hade stått, flydde det skrämda folket från nejdens usla byar upp på en förfallen »stenpyramid». Det var Salmanassar II:s tempeltorn. Litet längre fram såg han en »hög, öde mur». Det var Ninive, och vägvisarne sade honom, att »Mederna» fordom dags hade bott der, och att deras stad hade drabbats af ett åskslag. Men de kolnade takbjelkarne, murarnes öfre, i regn och solbadd förvittrade tegellag föllo småningom samman i kullar, som utåt och inåt täckte hallarnas golf och väggarnes nedre delar. Öfver allt gruset växte gräs, men under lågo i trygga gömmor, tills de rätte skattsökarne kommo, de assyriske konungarnes bildverk och årsböcker, hvilka sköflarne icke aktat löna mödan att bortsläpa.
Med Ninives undergång lyktas i sjelfva verket det tidskifte, då den historiska utvecklingen företrädesvis uppbars af den semitiska stammen. Assyrerna, Österlandets Romare, såsom man ej utan skäl har kallat dem, hade efter långvariga ansträngningar skapat ett välde, som onekligen i sitt slag är märkvärdigt såsom det tidigaste försöket att till ett helt sammanfatta verldens mest bildade folk. Att denna sträfvan ej kunde genomföras, kom af de bristfälliga statsinrättningarna,
