oroades af tanken på sitt väldes möjligen snart stundande fall. Ty Medernas välde var ej älskadt af deras lydfolk, och dertill kom, att afund och split rådde mellan rikets stormän, emedan många ansågo sig förbigångna, då Astyages, som ej egde några söner, gifvit sin enda dotter Amytis, och dermed arfsrätten till Mediens krona, åt gunstlingen Spitamas.
När Cyrus, efter att länge hafva vistats hos Astyages, återvände hem till sin åldrige fader Kambyses, kunde han ej undgå att anställa jemförelser mellan Persernas enkla, härdande, manliga seder och den prakt och veklighet, som rådde vid den mediske storkonungens yppiga hof. Tanken att blifva sitt folks befriare hade kanske redan i Ekbatanas palats vaknat i hans hjerta. Säkert är, att han efter återkomsten hem dristigt höjde upprorsfanan. Astyages, inseende faran för sitt endast på fruktan stödda välde, om det kraftigaste och tappraste af alla Medernas lydfolk finge ostraffadt affalla, samlade en mäktig här och tågade mot de upproriske. Perserna, vida underlägsna till antalet, ledo det ena nederlaget efter det andra. Den åldrige Kambyses stupade, och Cyrus, nu mera ensam folkets ledare, måste återtåga. I närheten af Pasargadä, hans förfäders hufvudstad, i hjertat af den trakt af Persien, som Pasargadernas ädla stam innehade, stadnade han för att ännu en gång pröfva vapenlyckan. Fosterlandskärlek och förtviflan vunno segern. Astyages måste fly, hans här upplöstes, Persien var fritt, och de öfriga lydfolken, såsom Parther, Hyrkaner m. fl., skyndade att afkasta det hatade mediska oket.
Den af Cyaxares grundade soldatstaten störtade nu hastigt samman. I spetsen för en persisk här inträngde Cyrus i Medien, segrade i ett nytt slag, besatte utan motstånd Ekbatana och tog Astyages sjelf till fånga (558 f. Kr.). Den politik, som den persiska frihetshjelten nu följde, var lika klok som högsinnad. Astyages skonades till lifvet och behandlades med aktning, hans dotter Amytis, hvars förre gemål Spitamas dödades, blef Cyrus’ maka, och hans dottersöner Spitakes och Megabernes fingo sedermera höga embeten i segrarens tjenst. I Spitamas’ ställe trädde således Cyrus såsom den mediske storkonungens måg och laglige efterträdare. Mederna blefvo ej Persernas undersåtar, utan ett med dem likaberättigadt, under samma lagar lefvande folk. Gemensamhet i härkomst, språk och seder underlättade sammanslutningen mellan de bägge folken, som nu med förenade krafter gingo ut att eröfra verlden. Hvad Cyaxares börjat, fortsattes af Cyrus, som grundlade ett nytt verldsvälde, större än något föregående.
