vidtbereste gubben visa sina dyrbarheter och skatter. Slutligen frågade han honom en dag: »Gästvän från Athen, vi hafva hört mycket om din visdom och dina resor i främmande land, nu lyster mig derför att fråga, hvem du anser vara den lyckligaste af alla du sett.» Men som Solon ej förstod att smickra, svarade han: »O konung, det är Tellos, den Athenaren.» — »Och af hvad skäl dömer du Tellos att vara den lyckligaste?» frågade Krösus häftigt. — »Tellos», svarade Solon, »lefde på en tid, då hans fädernestad var i ett blomstrande tillstånd, och han hade sköna och goda barn, och han såg barnbarn födas, och alla blefvo vid lif. Och efter ett lyckligt lif följde det ädlaste slut. Ty i en strid mellan Athenarne och deras grannar i Eleusis stupade han efter att hafva slagit fienderna på flykten. Och Athenarne begrofvo honom på allmän bekostnad på samma ställe, der han föll, och höllo honom i stor vördnad och ära.» — Då nu Krösus frågade, hvilken näst Tellos vore den lyckligaste, svarade Solon: »Kleobis och Biton, två argiviske ynglingar af sådan kroppsstyrka, att de båda vunno pris vid kämpaspelen. Och då en gång deras moder, som var prestinna åt Hera, nödvändigt måste infinna sig vid en högtidlig fest till gudinnans ära, men oxarne, som skulle draga hennes vagn, ej i rättan tid kommo från fältet, trädde sönerna under oket och drogo vagnen. De tillryggalade på detta sätt 45 stadier[1] och hunno i rättan tid fram till templet. Och de argiviske männen prisade högt ynglingarne för deras styrka, och qvinnorna deras moder, att hon fått sådana barn; men modern, utom sig af glädje både öfver deras gerning och öfver deras ryktbarhet, inträdde i helgedomen och bad gudinnan, att hon åt Kleobis och Biton, hennes barn, de der henne så högt ärat, ville förläna, hvad en menniska bäst vore. Och sedan ynglingarne, efter denna bön, offrat och deltagit i offermåltiden, insomnade de i sjelfva helgedomen, men vaknade icke mera, Ty på dem uppenbarade Gud, huru mycket bättre det är menniskan att dö än att lefva.» — Men Krösus vardt förtörnad och sade: »O gästvän från Athen, nedsätter du då vår lycka till ett sådant intet, att du icke en gång aktar oss lika med enskilde medborgare.» — »Väl ser jag», svarade Solon, »att du är mägta rik och konung öfver många folk: men det, hvarom du frågar mig, kan jag ej kalla dig, förrän jag får höra, att du lika lyckligt slutat dina dagar. Ty icke är den mägta rike lycksaligare än den, som har sitt bröd för dagen, så framt icke äfven den lotten medföljer, att väl få sluta sitt lif. Men förr än lifvet är slut, vakte man sig att kalla någon för lycksalig; ty mången, för
- ↑ Något mer än ¾ sv. mil.
