angränsande landskap. Men Kambyses, som var af ett misstänksamt och grymt lynne, fattade snart hat till brodern och gaf befallning att i hemlighet undanrödja honom. Detta lyckades också fullkomligt. Bardija mördades, och hans död hemlighölls för alla,
Efter att så hafva börjat sin regering vände Kambyses sina tan till att eröfra Egypten. Han bröt upp i spetsen för en persisk här, segrade i det blodiga slaget vid Pelusium (527 f. Kr.), intog Memphis, och var snart herre öfver Pharaonernas land. Dess siste konung Psammenit, Amasis son, tillfångatogs och blef, då han försökte egga sina landsmän till frihetens återvinnande, tvungen att döda sig sjelf. Kambyses’ snabba framgångar hade injagat en sådan skräck, att Kyrene och ett par libyska stammar frivilligt erkände hans öfvervälde. Men snart vände sig lyckan. Ett härtåg mot Ethiopierna söder om Egypten, i det nuvarande Abyssinien, hvilka skröto af att uppnå 120 års ålder och derför i forntiden kallades »de långlifvade», misslyckades till följe af bristfälliga anstalter för härens proviantering. Nöden blef så stor, att soldaterna i sin förtviflan genom lottdragning uttogo hvar tionde man, som slagtades och uppåts af kamraterna. Kambyses, som redan hunnit långt in i Ethiopernas land, måste nu gifva efter och återvända till Egypten. Der möttes han af den sorgeposten, att 50,000 man, som han hade afsändt till Amons tempel i oasen Siva, spårlöst försvunnit. En ökenstorm hade begraft dem under sanden. Den öfver dessa olyckor dystert grubblande herskaren emottogs vid sin återkomst till Memphis af den mest uppsluppna glädje. Gatorna hvimlade af högtidsklädda, jublande menniskor, öfver allt i staden anstäldes processioner, firades fester och höllos gästabud. Kambyses, hvars hjerta vid denna syn fyldes med bitterhet, skickade efter stadens fogdar. På konungens frågor, hvad dessa upptåg skulle betyda, och hvarför Memphis’ invånare, som vid hans förra intåg i staden varit tyste, nu då han förlorat en del af sin här, emottogo honom med glädjebetygelser, svarade fogdarne, att orsaken till den allmänna glädjen var den, att för några dagar sedan en kalf blifvit född, som hade den färg och de öfriga kännetecken, på hvilka guden Apis igenkändes. Detta svar tog Kambyses för gäckeri och befalde i vredesmod, att alla fogdarne skulle dödas, samt lät tillkalla presterna, Då desse, oaktadt det öde som drabbat fogdarne, gåfvo samma svar som de, blef Kambyses utom sig af vrede. Han befalde presterna att hemta Apis. När de nu kommo med kalfven, drog Kambyses sin dolk och stötte den i djurets ena länd. »O I dårar», ropade han skrattande, »så gifs det då gudar, som hafva kött och blod? Dock sannerligen, denne gud är god nog åt
