skall uppfinna en eld, mer mägtig än blixtens, ett dån, mer bedöfvande än åskans, och som i Poseidons hand skall krossa den treudd, som lyfter oceanen och skakar jorden».
Men om denna myt har den förtjensten att stå i öfverensstämmelse med folklynnet, så passar den likväl ej tillsammans med verkligheten. Trots denna så väl uppstälda genealogi, som delar det helleniska folket i fyra stammar, finna vi likväl inom det grekiska samhället under den historiska tiden icke mer än två tydligt skilda helleniska folkgrupper, Joner och Dorer, hvilka, såsom vi skola finna, skilja sig i författning, i språk, i konst, ja till och med i sina filosofiska grundsatser. Men dessa stammar lemna under den äldre tiden första platsen åt Äoler och Achäer. Om Jonerna då äro en af de mest betydande beståndsdelarne af Hellenerna, så hafva de likväl icke någon bestämd roll eller någon särskild ryktbarhet. Dorerna qvarstå också i skuggan: de två andra stammarne synas ensamma uti sagotidens bedrägliga skimmer.
Hvilka voro Äolerna? Troligen bör man, såsom deras namn tillkännagifver, i dem se en blandning af Pelasger och Hellener, som uppstått under för oss okända tider, på åtskilliga ställen och uti olika proportioner. De som de gamle betecknade med detta namn, synas icke hafva utgjort en särskild stam, liksom den äoliska dialekten mindre synes vara en särskild gren af det grekiska språket, än en blandning af alla de helleniska språkformer, som hvarken voro joniska eller doriska. Det är dessutom erkändt, att den största slägtskapen mellan det grekiska och latinska språket återfinnes inom den äoliska dialekten, hvilken mycket mer än de öfriga närmar sig deras gemensamma typ och utan tvifvel innesluter i sig elementen af det språk, som tidigast taltes i Grekland och Italien.
Man ser Äolerna utbreda sig på ett område, som nästan öfverallt begränsas af hafvet, ifrån nordost till sydvest; de stå i förbindelse med Grekerna i Asien och på öarna, man finner dem kring Pagasäiska viken, i en del af Böotien, i Phokis, i Ätolien, Lokris, Elis och Messenien.
Achäerna hafva en ännu mindre bestämd pregel. De gamle sammanbundo dem med Äolerna, med hvilka de slutligen sammanblandades, och ingenstädes hör man talas om achäisk konst eller achäisk dialekt. De bildade sålunda icke någon särskild stam. Liksom Äolerna föredrogo de hafvet; äfven deras historia pekar mot öster. Tevkros, en af deras hjeltar, har samma namn, som en af konungarne i Troas, och man finner Achäer på Cypern och på Kreta. Men de uppnådde en högre grad af magt, och det är med dem, som Greklands historia begynner.
