sin moder Klytämnestra. Det är Atreidernas slägt, hvars brott och olyckor så länge skänkt ämnen åt poesien och konsten. Efter att hafva kommit i besittning af väldet på de vestliga kusterna af Peloponnesos hade Pelopiderna till följe af händelser, hvilka vi ej känna, och som traditionen framställer under formen af fredliga öfverenskommelser, flyttat sätet för sin magt till den östliga kusten och i Argolis efterträdt Persevs’ afkomlingar. Atrevs, Thyestes och Agamemnon regerade efter hvarandra i Mykenä, som då var landets hufvudstad, Menelaos i Sparta och Lakonien till följe af sitt giftermål med Helena, en dotter till Tyndareus. Deras inflytande utsträckte sig öfver hela halfön Apia, åt hvilken de gåfvo namnet Peloponnesos (Pelops’ ö), hvarförutom en mängd öar voro dem undergifna. De voro herskare både till lands och sjös.
Paris, en son till Priamos, hade kommit till Grekland för att offra åt Apollon. Han fick i Sparta se Helena och bortröfvade henne. En saga, som var yngre än både Homeros och Hesiodos, berättade, att Aphrodite lofvat honom den skönaste bland qvinnor, då han tilldömt henne det gyllene äpple, hvilket utgjorde det skönhetspris, som denna gudinna jemte Hera och Pallas eftersträfvade. Helenas bortröfvande uppväckte Atreidernas hat, hvilket delades af hela Grekland, Kreta och Makedonien. Alla dessa länders herskare beväpnade sig och samlades vid Aulis i Böotien. 1186 fartyg afseglade från denna hamn och öfverförde till Asien mera än 100,000 krigare. Priamos kunde knappast sätta emot dem mer än hälften af detta antal, ehuru han förskaffade sig hjelptrupper från Thrakien, Makedonien och till och med från Ethiopien, Grekerna hade till öfverbefälhafvare Atreiden Agamemnon. Vid hans sida stodo hans broder Menelaos, konung i Sparta, Helenas skymfade gemål, Achillevs och hans vän Patroklos i spetsen för Myrmidonernas skaror, Diomedes, två med namnet Ajas, den ene konung i Lokris, den andre i Salamis och näst Achillevs den skönaste och tappraste bland Grekerna, den vise Nestor, Odyssevs, Ithakas sluge herskare, Philoktetes, som egde Herakles’ pilar, och slutligen Ätoliern Thersites, en lika så feg som oförskämd pratmakare. Bland Trojanerna fördunklade Hektor alla de öfrige; Äneias intog andra rummet.
Den förste bland Grekerna som satte sin fot på det trojanska området skulle omkomma; så var det af gudarne bestämdt. Protesilaos förekom alla öfriga och landsteg först. Ödet uppfyldes; han föll för Hektors hand. Emellertid vunno Grekerna efter landstigningen en drabbning, hvilken tillät dem att bygga ett läger, som bevakades af en del af deras trupper, under det de öfriga gingo ut på
