Zevs sjelf, och såvida ej Philoktetes, egaren af Herakles’ båge, infann sig i Grekernas läger. Hjelten, som blifvit sårad i foten genom en af de pilar, hvars spetsar blifvit doppade i den lerneiska hydrans blod, hade af Grekerna blifvit qvarlemnat på ön Lemnos, tillfölje af den outhärdliga lukt, som uppkom genom hans sår. Pyrrhos, en son till Achillevs, besegrade hans motstånd, Machaon helade hans sår, och Paris föll för en af dessa pilar, som aldrig förfelade sitt mål. Pallasbilden åter var innesluten i Trojas borg, och Trojanerna hade för att försvåra dess bortförande låtit göra flere liknande bilder. Odyssevs inträngde i staden, förklädd till tiggare, och bortförde trots alla hinder den ödesdigra stoden till Grekernas läger.
Detta hjeltemodiga krig afgjordes likväl blott genom en list. Anförarne läto nemligen innesluta sig i en ofantlig trähäst, hvilken lemnades qvar såsom en skänk åt gudarne, under det soldaterna fingo stiga ombord. Denna häst blef införd i staden af Trojanerna sjelfva, oaktadt Laokoons olycksbådande förutsägelser. Gudarne, beslutne att förstöra Troja, straffade hans patriotiska försigtighet genom att mot honom sända två ormar, hvilka slingrade sig omkring hans lemmar och qväfde honom jemte hans båda söner vid sjelfva foten af det altare, vid hvilket han var sysselsatt att offra. Den följande natten framkröpo de i kolossen inneslutne hundra krigarne och öppnade portarne för sina följeslagare, hvilka skyndsamt begifvit sig från skeppen. Troja blef intaget, Priamos dödad, hans maka Hekuba och deras döttrar bortförda i fångenskap. En af dem, Polyxena, offrades på Achillevs’ graf, Andromache, Hektors gemål, gafs åt Pyrrhos, och Kassandra, en annan af Priamos’ döttrar, skänktes åt Agamemnon. Äneias, en son af Aphrodite och Anchises, och Antenor voro de ende, som undsluppo döden eller fångenskapen.
Troja förstördes emellertid icke, eller också uppbyggdes det ånyo; ty den gamle historieskrifvaren Xanthos berättar, att det föll för Phrygierna långt senare; men då för alltid. Sjelfva ruinerna
